27
Maj
2018

Jakten på äventyr bland bergen i nationalparken Theth, Albanien

– No worries, we have many cars like yours coming here.
– Really? Also a small Volkswagen Polo with no 4 wheel drive?
– Yes, no worries.

Den australiske hostelägaren lät tvärsäker.

Jag och mitt resesällskap Linda befann oss i Albanien. Vi hade avverkat några nätter vid albanska stränder och var nu redo för natur, vandring och äventyr. Vi hade läst om de blånande albanska bergmassiven i nationalparken Theth, och det var alltså dit vi var på väg. När vi av en slump googlade fram att vägen dit egentligen inte var särskilt körbar. Vi dubbelkollade med resebloggaren Gunilla från 4000mil som avrådde oss starkt från att köra, jag tror hennes ord löd något i stil med ”en av de värsta vägarna jag åkt på och då har jag åkt på många dåliga vägar i Afrika.

Men jag vet inte om det var mitt och Lindas solsting från strandhänget, suget efter äventyr, eller den australiske hostelägarens övertygande ”no worries” som fick oss att ändå välja att försöka. För var det något som jag och Linda visade sig ha gemensamt så var det viljan att alltid försöka (här kan du annars läsa om våra olikheter).


Vägen upp från Shkoder var fantastiskt vacker. Krokig men vacker. Det här går galant tänkte vi.


Vår lilla Polo som kämpade i backarna. Avråder starkt från att hyra denna klena bil här.

Rekommenderar att ställa bilen här där vägen går över till grusväg (finns en parkering).

Så kom vi fram till där vägen gick över till grusväg. Den bestod av enorma gropar och stora stenar, stup rakt ned på höger sida och branta bergsväggar upp på vänster. Det gick i 5 km/tim, någon gång kom vi upp i 10 km/tim. Till en början höll vi modet uppe. ”Bara vi kör långsamt så går det nog”. Sedan kom första mötet. Att mötas med stora jeepar (för ja, det var inga små Polos vi mötte av skäl som visade sig vara mycket förklarliga) på en väg som var lika smal som vår egen bil var något av en skräckfilm. Jag tror vi båda satt och blundade vid de värsta passagerna.

Efter att ha krypkört fram på vägen i en timme bestämde vi oss tillslut för att ringa den australiske hostelägaren och be honom hämta upp oss. Vi hade fått nog. ”But you should only have a 5 min drive left” sa han fortfarande lika optimistisk. ”Vi har fått nog”, sa vi. Att inse när äventyr har gått över i galenskap, visade sig också vara vår gemensamma nämnare.

Och mycket riktigt fick vi vänta över en halvtimme innan chauffören hittat fram till oss, vår entimmes-körning motsvarade ungefär en kvart i hans jeeptempo. Vi hade inte ens kört halvvägs.

Den enda vettiga bild jag lyckades ta pga höll på att studsa ur bilen.

Boende på Thethi Paradise

I Theth finns det lite olika vandrarhem att välja mellan. Vi hade bokat in oss på Thethi Paradise. Att anlända hit till denna lugna oas efter vårt energikrävande bilkörande var verkligen som jag föreställer mig paradiset. De slängde ihop en middag på lite grillade grönsaker, sallad, någon fräsande ost och smäktande god vegetarisk röra.

Här fanns även två ursöta björnungar som ägaren hittat övergivna i skogen. Vi fick klappa på dem och det var förstås både exotiskt och sött. Men har funderat mycket på dem sedan dess. Om vad jag egentligen tycker om att ha vilda djur i fångenskap oavsett hur övergivna de varit. Och jag har kommit fram till att det inte är någonting jag vill stödja genom att lägga upp söta björnbilder här. Så nu vet du det, om du skulle åka dit och bli chockad över björnkramen.






Att vandra och gå vilse i Theth nationalpark

Att vi valde att lyssna på hostelägarens instruktioner en andra dag, är för mig idag en gåta. Men hans otroliga optimistiska energi hade den inverkan. Plötsligt köpte jag varenda ord han sa igen. ”Very easy walk, just keep to the right all the time”. Jag antar att det är en definitionsfråga. Men i kombination med vår fortsatta naivitet i form av total avsaknad av mat, snacks, solhatt och trettiofyra grader i luften och noll centimeter skugga att gå i, så skulle jag nog säga att jag snarare är glad att jag överlevde de runt åtta timmarna det tog oss. Om jag skulle göra det igen? Definitivt. Kolla bara på de här vackra vyerna:







Vad som kan ha varit ungefär halvvägs så tornade den här söta kiosken upp sig mitt ute i ingenstans. Jag köpte en iskaffe och Linda en apelsinläsk. Än så länge hade vägen bestått av en grusbilväg som gått relativt plant. Inga svårigheter. Bara väldigt mycket sol.

Sedan gick vi vilse i en liten by som såg ut som hobbitland. Vi hade ju hållit till höger? Två killar undrade om vi behövde hjälp. Till skillnad från oss hade de koordinaterna till Blue Eye och kunde kolla på Google Maps. Korrekt namn på kartan är: Pusi i Zi (Syri i Kalter) och koordinaterna 42.364372,19.746215. Om du någon gång ska vandra dit. Vi fick istället vandra molokna efter de australiska männen, lite deppiga över att ytterligare en gång behövt bli räddade av män.


Målet med hela vandringen skulle vara något som kallades för Blue Eye. Efter totalt tre timmars vandring nådde vi en klarturkos basäng mellan klipporna. Äntligen framme, trodde vi. Men det var tydligen bara en attraktion längs med vägen. Det var istället nu den jobbigaste timmen började. Uppför i bergen på branta stigar. Men först: ett mycket välkommet dopp. Kände mig ungefär som när man sänker ned chicken nuggets i frityren. Helt säker på att det fräste.



Men tillslut låg den där, det blåa ögat. Som tur var även med en tillhörande mini-bar. Vattnet var iskallt men några få vågade sig i. Själv nöjde jag mig med att doppa mina skavsårsfyllda fötter i det. Om Blue Eye var spektakulärt vackert? Nja. Men vandringen i sig var helt klart det. Nu återstod bara en sak. Att vandra hela vägen hem igen.





Väl hemma igen hade vi avverkat totalt 24,27 km (den vänstra stämmer inte helt pga min mobil dog på slutet).

Nästa dag var det dags att bege sig iväg med bilen igen. Den här gången uppför på de gropiga smala grusvägarna. Vi tog det lugnt, körde i samma kryptempo som på vägen dit. Mot slutet möttes vi av en flera hundra meter lång oljerand på vägen. Ytterligare en för låg bil som hade kört sönder underredet och läckt all sin olja. Kunde ha varit vi. Har nog aldrig varit så glad över att se asfalterad väg igen. Hallelujah. Asfalt. Vilken grej!


Det var värt ett fotostopp. Mer asfalt till mänskligheten!

Läs även Lindas två inlägg från samma äventyr:
>> Att ta sig till Theth i Albanien (med bilen i behåll)
>> Vandra till Blue eye i Theth i Albanien

Du kanske också gillar:

McCarthy, Alaska, och the end of the end of the road
Balkanroadtrip – 3 stränder i Albanien
13 saker att göra under en roadtrip i Luthers fotspår
7 slott i Tyskland på 7 dagar

14 Kommentarer

  1. Det är något extremt minnesvärt med denna etapp av vår resa och du återger den mycket rättvist. På många sätt är vi uppenbart olika och ändå fick vi ihop det och tog beslut som vi ändå var okej med båda två längs vägen. Vi gjorde det bra och lärde oss mycket. Så glad för den upplevelse. Tack för alla fina länkar! <3

    1. Haha ja det gjorde vi. Hade liksom inte så många val 🙂 Läste Gunillas kommentar här nedanför precis och det bästa tipset verkar alltså vara att lämna bilen redan inne i Shkoder, så det hade jag gjort om jag skulle åka dit igen.

  2. Hehe, jag minns den där förmiddagen på jobbet när Messenger gick varm med meddelanden. 🙂
    Jag skulle inte våga lämna en bil obevakad längs en väg i Albanien utan rekommenderar istället att man lämnar hyrbilen i Shkoder på hotellet man bor på innan avfärd och sedan hyr in sig på någon av de transporter som dagligen går upp till Theth. Hotellet kan boka detta. Så gjorde vi.

  3. Oj vilket spännande äventyr! För två somrar sedan åkte jag med Rosa Bussarna genom bland annat Albanien och fascinerades över landskapet. En längre resa i landet med fler stopp står definitivt på min bucket list, den gången hann vi mest upptäcka Tirana – vilket visade sig vara en fantastisk stad på många sätt. Grymma barer, trevligt folk och kul shopping.

    1. Åh Rosa bussarna har jag alltid velat åka med. Har du bloggat om det? Måste kolla genast. Jag hann bara spendera en natt i Tirana så såg inte särskilt mycket, men blev sugen på att åka tillbaka nu.

  4. Jag tycker så mycket om ditt innerliga sätt att berätta. Och jäklar vilken pärs det låter som! Äventyr att minnas. Så fint att du och Linda har hittat varandra i resandet. Det gör mig glad. Och vilka vackra vyer du bjuder på!

Kommentera