250 km på snöskoter över Spetsbergen

Under min resa till Spetsbergen på Svalbard körde jag 250 magiska kilometer på snöskoter under ett dygn. Det var en tur från Longyearbyen, via Coles Bay till Svea och sedan tillbaka. Som längst ungefär tre timmars körning i ett streck med bara ett par korta pauser. Och utan att överdriva: det var en av de bästa turerna jag någonsin gjort.


Det ser så nära ut på kartan, vilket säger något om hur stort Svalbard faktiskt är.

Spetsbergen på Svalbard

Redo för mitt livs vinteräventyr.

Efter att ha klätt oss för polaräventyr skumpade jag och de andra bloggarna iväg på led på varsin snöskoter. Ut genom staden, och in i det där oöndliga snölandskapet. Jag har aldrig riktigt fått kläm på att köra snöskoter förut, har inte riktigt fått in någon bra känsla. Men så kom på att jag skulle tänka mig snöskotern som en häst, där det gäller att vara följsam, det gör liksom inget om den skumpar lite hit eller lite dit, men samtidigt se till att vara den som bestämmer. Det funkade så himla bra. Plötsligt kände jag mig som snöskoterdrottningen där vi galopperade fram i 60 km/tim i den tysta snön. Vi var ett med solens kämpande strålar.

Efter en dryg timmes körning kom vi gram till Coles Bay. En före detta rysk gruvby som övergas på 60-talet. Byn var en av Svalbards största byar när den var befolkad, men idag står den alltså bara där som en spökby. Det kändes verkligen som att hamna mitt i en filmkuliss. Känner att jag redan har förbrukat min tillåtna årsranson av orden magiskt och drömmigt här på bloggen, så bilderna får tala för sig själva den här gången.

Coles Bay, Spetsbergen på Svalbard
Coles Bay, Spetsbergen på Svalbard



Coles Bay, Spetsbergen på Svalbard



Det gällde att hålla sig nära guiderna för här kunde isbjörnarna lura. Isbjörnar är väldigt nyfikna djur och går gärna in i till exempel övergivna ryska gruvbostäder för att kika lite. En sådan märklig känsla att gå runt i de ödsliga korridorerna och se pizzakartonger och tandborstar bara vara lämnade. Älskade även de småblommiga tapeterna i olika färger som de valt ut!








Vi passade även på att äta lunch i Coles Bay. Stanley-thermosarna packades upp, en spork (spoon + fork) och en kåsa delades ut i äkta friluftsanda. Pulverlinssoppa ur påse och Nescafé smakar nog aldrig så gott som just när man är på snöskoterutflykt vid en spökby på Spetsbergen.




När solen började gå ned igen, var det dags för oss att åka vidare. Vårt mål för natten var Svea. Behöver jag säga att solnedgången på vägen dit var superb? Har aldrig sett snön skifta i så många olika färger. En äventyrlig känsla att sedan köra de sista kilometrarna i beckmörker. Äventyrlig också för att min lilla ryggsäck hoppade av när jag och skoterhästen flög fram över någon snötopp. Som tur var var det någon bakom som hade sett det och plockat upp den. Annars hade isbjörnarna fått sig en helt ny kamera, raggsockor och ett par Rayban gratis.

Snöskotertur, Spetsbergen på Svalbard

Staden Svea, eller Sveagruva som den även kallas för, är en aktiv gruvby. Här bor ungefär 300 gruvarbetare medan de jobbar inne i gruvan. Mest män. Att man kan komma hit som turist är väldigt nytt, och faktum är att vi till och med var det nya vandrarhemmets alldeles första gäster någonsin. Golvvärme och wifi var mer än vad jag hade förväntat mig av en liten by mitt ute bland snövidderna i Spetsbergen. Men internetuppkopplingen är faktiskt bättre här än på många andra ställen i världen, tack vare Nasa som använder Svalbard som testplats. Jag hade 4G-uppkoppling största delen av resan (när inte mitt batteri hade laddats ur av kylan, vill säga).

När vi anlände till Svea fick vi genast en kort föreläsning om vad som gällde. Isbjörnarna är många och vanliga, så vi fick bara gå utan vakt mellan vandrarhemmet och huvudbyggnaden. Jag stod länge den kvällen och spanade ut genom mitt fönster.



Vandrarhemmet i Sveagruva på Svalbard
Sveagruva på Svalbard

Det sägs att isbjörnar är vanligast att se tidigt på morgonen. Så tidigt på morgonen hoppade vi på våra snöskotrar för att åka ned på det frusna vattnet. Vi såg solen nyfiket kika fram över horisonten och förvandla hela världen till guld. Vi såg sälar ligga och kittla sig på magen – och där det finns säl brukar det även finnas hungriga isbjörnar. Vi såg till och med spåret av en isbjörn som precis hade legat ihopkurad och sovit i snön. Men tyvärr ingen levande variant.









Huvudattraktionen i Svea är förstås att åka på besök in i gruvan. Gruvan är Svalbards största och vi åkte flera kilometer rakt in i berget. Jag fascineras av livet de lever, gruvarbetarna. Kontrasterna mellan den kolsvarta mörka gruvan och den kritvita bländande världen där utanför. Vanligast är att man jobbar fjorton dagar i gruvan och sedan har man lika många dagar ledigt då de flesta åker hem till sin familj. Många bor i Nordnorge, men det finns även arbetare från till exempel Ryssland och Sverige. Att vara gruvarbetare är ett ganska välbetalt jobb. På Svalbard betalar man dessutom nästan ingen skatt, samtidigt som lönerna är enligt norska mått.



Vi blev bjudna på en riktig gruvlunch: renkött-gryta med vitt bröd och smör.


Kanske dags för mig att sadla om, vad tycker ni?

Efter vår gruv-tur var det dags att hoppa upp på våra snöskotrar för att köra de ungefär 100 kilometrarna tillbaka till Longyearbyen. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. I fantasin är jag fortfarande där, med den arktiska kylan klistrandes i mina ögonvrår, skoter-galopperandes fram i oändligheten.




Turen var en del av en pressresa arrangerad av Hurtigruten. Orden, åsikterna och bilderna är som alltid mina egna.

21 kommentarer

  1. Ouuuahhh! Majgaaad! Det där ljuset, solnedgången – ja det skulle nog vara främst för det som jag skulle vilja ta mig dit upp, så himla svag för det 😉 Hur kallt var det förresten? Och huuuur sjutton orkar man köra en skoter så länge? Hade de något särskilt sätt för att gasa? Tycker man blir så trött i tummen, haha!

    1. Haha ja det är värt en trip bara för det! Det var inte så kallt som man kanske kunde tro pga golfströmmen, men skulle säga mellan minus tio och minus tjugo grader. Kallt förstås, men ändå inte värre än norra Sverige t ex. Man bleeev trött i gasa-tummen haha. Men det gällde att liksom använda handflatan istället för bara tummen. Hittade någon bra vinkel efter ett tag. Men tummen var nog det som var jobbigast!

  2. Vilka fantastiska bilder! Wow för det ljuset där alltså. Förstår att det var en spännande upplevelse att åka på skotertur. Den mest spännande naturupplevelsen vi gjorde var hundspann, men då kommer man liksom inte så långt ut…

    1. Tack! Åh jag missade hundspannsturen pga försenat flyg, men verkade också så himla fint. Det jobbiga med skoter är ju att det låter hela tiden. Skulle gärna åkt bakom tysta hundar. Nästa gång 😉

  3. Alltså Sofia, WOW!!
    Så himla vackra bilder! Så underbart vackert där, och alla dessa berg och snö, helt i min anda. Älskar den där bilden på det förfallna huset vid piren och vattnet, och sedan den efter, där vattnet ramas in av husets skarvar, så vacker bild!

  4. Aj. Tror jag fick hjärtinfarkt av avundssjuke – jag – dör -så- vackra- magiska – drömmiga – bilder.

    Älskar att du förbrukat just din årsranson av de orden. Tror jag förbrukat min av Älskar.

    Jag vill också åka dit! har jag sagt det? Snön. Denna snö. Solen. Denna sol.

    Svalbard, rakt in i hjärtat!

  5. Vilken häftig resa, och vilket fantastiskt ljus! Som fotonörd lägger man märke till det först, ha ha. Nu blev jag ju ännu mer sugen på att åka till Svalbard 🙂

Write a response

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng
Fantasiresor © Copyright. All rights reserved.
Stäng