21
Okt
2017

En vandring genom tre årstider i Montafondalen – Vorarlberg, Österrike

Reklamsamarbete med Nordic TB & Vorarlberg

En vandring som började i höstregn, fortsatte i snöoväder och slutade med porlande bäckar och sjungande fåglar på våren. Allt inom loppet av ett dygn. Vandringen genom alperna i Montafondalen i regionen Vorarlberg i Österrike var helt enkelt mycket varierande. Det enda som inte varierade var vyerna: storslaget rakt igenom.

Äventyret började med två linbanor genom dimman från Golmerbahn Talstation i Montafon upp på alperna. Efter en typiskt österrikisk lunch bestående av kejsarpannkakor, på tyska kaiserschmarrn (en slags pannkaka-sockerkaka som serveras med plommonsylt och grädde) i den lilla alpstugan Haus Matschwitz, tog vi så den tredje och sista linbanan upp till Golm Grüneck Bergstation. Hittills hade vi haft med oss en lokal guide, men här vände hon för att åka ned igen. Nu var det bara jag, och mina tre bloggvänner Janicke, Sarah, och Otto. Våra instruktioner: följ den lilla skylten mot Lindauer Hütte.

Regnet hade silat ned sedan den första linbanan och dimman låg tät, men när vi kom upp till sista toppen började stora snöflingor istället att dala. Så vackert. Och så vitt.



Snöflingorna var stora som cornflakes och förvandlade hela världen till ett enda stort vinterlandskap. Jag var där och då mycket nöjd över mina nyinköpta vandringskängor från Meindl och min rosa regnjacka från Rains. Kändes lite som Barnen från Frostmofjället där vi gick på led efter varandra, tysta längs med den lilla stigen som blev mindre och mindre synlig och med de stora alperna skymtandes någonstans där bakom snöflingorna. Var vi på rätt väg? Det var bara att hoppas.





Efter ett par timmars promenad genom snöfallet så tornade det upp sig. Som ett slott i en kall vandrares ögon. Lindauer Hütte, boendet där vi skulle sova över natten. Slottet visade sig snarare vara ett vandrarhem där vi skulle sova alla fyra i en enda bred våningssäng. Men vi kunde inte göra annat än skratta. Vi var så glada över att ha hittat fram.



Vi bosatte oss i restaurangen, lyckades förhandla till oss personalens privata wifi, beställde in den lokala specialosten Montafoner Sauerkäse, rött vin och satt där resten av kvällen. Österrikarna underhöll oss med allsång hela kvällen. När de var klara med att sjunga knock-knock-knockin’ on heaven’s door för sjuttonde gången bad Janicke att få låna gitarren. ”Öh kan du spela?”. Hon hann sjunga en mening och sedan satt hela det pensionerade scoutlaget och försökte gifta bort sig själva.


Glömde att fota rummet så här är en bild från Instagram Stories. Fyrbäddssängen där till vänster.

Montafoner Sauerkäse, en traditionell ost gjord på surmjölk från Montafondalen i Vorarlberg.

Nästa morgon vaknade vi upp till strålande sol och klarblå himmel. Kändes som att vakna upp i en annan värld. Plötsligt såg vi alpernas knivskarpa kanter, det knallgröna gräset och de klarblå bergsiluetterna i fjärran. Fåglarna kvittrade och granarna gnistrade så starkt att jag nästan fick ont i ögonen.




Vi valde att vandra ungefär samma väg tillbaka, men det kändes som att vi aldrig hade gått där tidigare. Så mycket vi inte hade sett genom snöovädret. Dalarna med de betande korna och deras halsklockor som klingade. Det porlande fjällvattnet. De oändliga vyerna.






Det är något särskilt med att vandra. Vandringsbloggen har ett bra ord för känslan: hikefulness. Jag gillar det. Det är en slags mindfulness att vandra. När benen bara går av sig själv och man kommer in i en ”andra andning”, alla vandrar i tystnad fast sida vid sida, i sina egna inre världar. Älskar det.







Väl tillbaka till Matschwitz valde vi att testa ”Alpine Coaster Golm” en slags alp-och-dal-bana. Genialisk uppfinning. Den tog oss ned till vår startpunkt, Golmerbahn Talstation, igen. Det var som små tåg som man satt i själv och styrde med en spak. Eller styrde och styrde, man kunde bromsa. Sedan gick det nedför längs med bergskanten i kringelkrokar och med svindlande vyer till vänster.


Kort och gott: en sådan där vandring jag aldrig kommer att glömma.


Resan var ett samarbete mellan Nordic TB och Vorarlbergs turistbyrå och en del av kampanjen #InVorarlberg. Orden, åsikterna och val av innehåll är enbart mina egna.

Du kanske också gillar:

Spökstad och valrossar – båttur till Pyramiden på Svalbard
Drömboende: Grand Hotel Plaza i Rom
Att göra i Rom på tjugofyra timmar
Ost, fisk och örter – 3 matiga aktiviteter att göra i Vorarlberg

7 Kommentarer

    1. Tänkte inte på det. Menar du det där som är målat på stenen? Det är Österrikes flagga men dom verkade använda den som något slags märke för vandringsleder. Men hade dom samma i Albanien? Kommer inte ihåg själv…

Kommentera

Arkiv

Prenumerera