31
Mar
2017

En introvert äventyrare

”KAN hon verkligen prata?” Det var förskolefröken som frågade mina föräldrar efter att jag återigen suttit knäpptyst igenom hela lekceremonin. Jag var blyg. Eller framför allt: jag hade massor av integritet.

Det där med att ”du måste synas och höras och ta mer plats Sofiaaa” har sedan följt mig hela livet, och det finns ärligt talat få saker jag hatar mer än att få höra det av andra. Tyvärr är det oftast de extroverta egenskaperna som premieras i dagens samhälle, det räcker med att läsa en helt vanlig jobbannons. Är man åt det mer introverta hållet så antas man ofta även vara feg, rädd, asocial, osäker, oföretagsam, tråkig och vill antagligen typ bara sitta hemma och pyssla.

Och det är just det där jag vill motbevisa med Fantasiresor. Den där bilden av att man måste vara super-utåtriktad och gränslös för att få passa in i bilden av en världsresenär, en backpacker, eller för den delen en äventyrare.

Därför tycker jag det är extra kul att vara del av kampanjen Kvinnliga äventyrare som drivs av Morakniv och Vandringsbloggen. Att vara äventyrare är nämligen någonting som traditionellt sätt är väldigt förknippat med att vara både man och allt annat än ”rädd och tråkig”.

Så här skriver till exempel Expressen i en artikel från 2016: ””Äventyrare” hamnar på sjätte plats vad gäller drömyrken för män – på damsidan finns yrket inte med.” I boken Världens äventyrare porträtteras 46 äventyrare. 6 st är kvinnor, men bara 2 av dem har fått en egen sida på Wikipedia. Ja, ni hör ju själva varför kampanjen Kvinnliga äventyrare är viktig.


Ett av mina största äventyr so far: snöskoter på Svalbards smäktande vidder.

Så här svarade jag på Kvinnliga äventyrares fråga vad äventyr betyder för mig:

”Det storartade med äventyr, tycker jag, är att det ju bara är en inre upplevelse som är helt individuell. För mig är det äventyr att kryssa fram på en snöskoter mellan Svalbards snöbeklädda spetsberg i solnedgången. Medan det kan kännas lika mycket som ett äventyr för någon annan att kliva ombord på finlandsbåten för första gången. Det är fint tycker jag. Det gör ju alla till potentiella äventyrare i sina liv.”

Jag hoppas att varenda ung kvinna på denna planet får chans att känna sig som en äventyrare, även om du skulle vara introvert, eftertänksam eller bara trivas oförskämt bra med att umgås med dig själv med jämna mellanrum.

Följ kampanjen i sociala medier via #kvinnligaäventyrare för mer inspiration.

21 Kommentarer

  1. Det är viktigt med introvertas röster, för jag tror att vi extroverta inte fattar automatiskt. Jag lär mig, och fattar mer för varje gång sådant här skrivs.

    Fab med kvinnliga äventyrare. Det finns ju hur många som helst. Ungefär oändligt.

    1. Tack! Ja det känns viktigt. Fast jag skulle även tycka de vore intressant att höra mer hur man som extrovert upplever det, alltså har så himla svårt att föreställa mig hur man t ex skulle kunna FÅ energi av att vara social (alltså även om jag tycker det är väldigt KUL) 🙂

  2. Kersti Strömblad

    Det är så viktigt, det du säger, Sofia. Jag tror att introverthet och fantasi hänger ihop i många fall.
    Kvinnlig äventyrare: En engelsk dam, Mary nånting, som reste till Afrika i yllekjol och lädermössa, när hennes bror, den riktiga upptäcktsresanden, inte behövde henne i hushållet under hans resor.
    Hon klarade livhanken mot krokodilen med hjälp av sitt paraply, som hon helt sonika låste hans gap med.

  3. Hej Sofia, nu känner jag verkligen igen mig. När jag bytte dagis vid 3 års ålder från en syskonavdelning där min storasyster (får man förmoda) tagit hand om mig, frågade den nya personalen mina föräldrar om de inte tyckte att det var konstigt att jag inte kunde prata än. Vilket jag förstås gjorde i floder hemma…
    Jag har aldrig tänkt på mig själv som ordet introvert och from time to time kan jag nog ta ganska mycket plats om tillfället är det rätta. Men jag är framför allt en iakttagare, tror jag. Utan behovet att hela tiden behöva uttala det uppenbara. 🙂

    1. Åh jamen precis så där var det för mig också om jag har förstått det rät (minns ju inte exakt själv haha). Känner igen mig i det du skriver att man kan ta plats om tillfället känns rätt, men kanske inte ”bara för att”. Fint att höra att vi är fler <3

  4. Känner så himla väl igen mig i det där introverta, och lite högkänsliga. Du måste ta mer plaaaats, då kommer du gå lååååångt! Sen upptäcker de (om jag låter dem) att jag inte alls är så där trög, feg, tråkig, rädd som de först tror. Min man säger det så bra: det är oftast inte de som hörs mest i början som nödvändigtvis har mest att säga egentligen.

  5. tina

    Känner verkligen igen mig i detta. Det värsta jag vet är när man är i en ny grupp människor och någon säger ”varför är du så tyst?”. Vad har de tänkt att introverten ska svara där? Ska man direkt erkänna sina ”svagheter” för folk man inte känner? Jag förstår inte vad svarsalternativen skulle kunna vara, och jag vet inte hur personen som ställer frågan har tänkt att konversationen ska fortsätta därefter. Jag blir hemskt obekväm i de situationerna och det gör definitivt inte att jag börjar prata, snarare att jag försöker hitta en ursäkt för att ta mig därifrån.

    Något som ibland är positivt med att vara introvert och att resa är att när man är i länder där många kanske inte pratar så bra engelska, så kommer man liksom undan med att bara använda nyckelord. Jag tycker att det blir väldigt mycket mindre utmattande att ha en konversation då. Man byter lite små fraser, ler, och så är man vänner ändå.

    Håller med om att alla är potentiella äventyrare! Allt räknas!

    1. Haha åh ja den där frågan alltså! Har också fått höra den och man undrar verkligen hur de har tänkt. Det värsta med när folk ska ”tipsa” en om att man borde ta mer plats, är att de på allvar måste tro att man har ett tråkigare och sämre liv än de har eftersom man inte ”vågar” ta plats”. Vilket ju förstås inte alls är sant. Bara sorgligt…

      Bra poäng ang. att resa och prata engelska!

  6. For et bra innlegg! Jeg har opplevd å være frustrert eller oppgitt utallige ganger over at det ikke blir sett på som noe positivt å være introvert, og synes det er veldig synd at folk og samfunn gjerne heller heier fram den type egenskaper som ekstroverte i større grad besitter. Hurra for både ekstroverte og introverte kvinnelige eventyrere!

  7. Ja så himla viktigt.

    Jag funderar egentligen på vad jag är. Känner mig varken eller, varken introvert eller extrovert. Kanske kan man vara mittemellan också.

    Himla intressant det där at Äventyrare är ett drömyrke för män. Hade liksom inte ens sett det som ett yrke. haha. 🙂 Där ser man hur olika man ser på saker.

    Så ja, uppenbarligen viktig kampanj. Verkligen viktig. 46 män och 6 kvinnor? Det är ju pinsamt egentligen.

    Ska bli kul att se vart det här tar oss.

  8. Kvinnliga äventyrare är verkligen ett fantastiskt initiativ, och åh vad jag tycker om din text! Jag känner många som är introverta och det är viktigt att det inte ses som något negativt. Dessutom älskar jag det du skriver om att äventyr är så individuellt, och i mångt och mycket en inre resa. Håller verkligen med!

    1. Vad fint att höra, tack! Ja det pratas mycket om mångfald idag, men sällan med fokus på mångfald vad gäller olika personlighetstyper. Lite synd när världen ser ut som den gör liksom 🙂

  9. Tack för bra och reflekterande inlägg! Jag skulle nog själv klassificera mig som extrovert person och dar säkert till mig den typen av personer, inte minst när jag anställer folk. Det försöker jag ofta tänka på och en sak som jag insett att jag uppskattar är personer som sätter just ord på sig själva, både om de är introverta eller extroverta och sen förklarar hur det kommer till uttryck. Då blir det lätt för mig att förhålla mig till dem och deras beteende ifall jag själv inte helt förstår den andras behov. Tack!

  10. Pingback : I Fantasiresors värld just nu | Fantasiresor

Kommentera

Arkiv

Prenumerera