1
Jul
2018

McCarthy, Alaska, och the end of the end of the road

”McCarthy, Alaska, a forgotten U.S. frontier town. Only accessable by small plane, or by a dirt road. It is a place where only the toughest survive.*”

Små grodorna, finklänning och jordgubbstårta i all ära. Årets midsommarafton firade jag med vandringskängorna på och basebollkepsen över otvättat hår i den övergivna gruvbyn McCarthy i Alaska. En by i änden av en väg, långt bort från både mobiltäckning och bensinmack.

*) Från introt till realityserien Edge of Alaska som handlar om livet just i McCarthy. Finns i 3 säsonger på D-play, rekommenderas!

Att vi skulle till McCarthy var jag, Lena, Jeanette och Katarina tidigt överens om. Vad vi hade glömt att kolla upp var hur vi skulle ta oss dit. Några dagar innan avfärd upptäckte jag och Jeanette av, vad som egentligen var en slump, att vår hyrbilsfirma inte tillät oss köra på McCarthy Road – vägen som skulle ta oss fram till byn. ”OFF LIMITS” löd varningstexten. Tillträde förbjudet, jovisst, men #4WomenInAlaska-gänget hade bestämt sig och få saker visade sig kunna stoppa just oss.

Så. Efter flera timmars googlande och ett par dagars mejlande hit och dit lyckades vi boka om bilen till en lokal hyrbilsfirma, Midnight Sun. Så här i efterhand en hyrbilsfirma jag skulle rekommendera alla alaskaroadtrippare.


Ju närmare vi kom McCarthy Road desto fler varnade oss. För järnvägsbultar som gjorde hål i däcken. För att bara kunna köra i tio miles i timmen. För avsaknad av bensinmackar. Och för enorma gropar i vägen. Google Maps sa att sträckan skulle ta fem timmar. Bilens GPS sa en timme. Efter att ha tankat bilen, laddat den med chips, bagels och en och annan Alaskan IPA, så började vägen med tillhörande vyer.


Svårt att motstå den här spännande entrén.


”Drive at your own risk.” Inga problem för dessa ladies.


Jeanette, som även gick under smeknamnet Jannebanan, med fokuserad blick för att undvika kaninmos.



En av två broar vi svävade över med vår bil ”Hering”.


Körde förbi en älg som stod och mumsade på sjögräset.


Efter drygt två timmar på McCarthy Road tog vägen plötsligt slut. Vi var till vår egen förvåning framme. Det visade sig att vägen hade blivit rejält upprustad de senaste åren och även bitvis asfalterad. Den innehöll visserligen både en och annan grop, kaniner hoppandes kors och tvärs och en sjögräsätande älg, men så länge man höll bromsfoten alert så skulle jag inte säga att tillståndet var sämre än en vanligt svensk grusväg.

Vid vägens slut väntade en parkering och en gångbro över Kennicott River. På ena sidan om gångbron stod en gammal rostig kärra att köra över vårt bagage med, och på den andra sidan en telefonkiosk att ringa efter skjuts på. Man var nämligen tvungen att bli upphämtad av hotellets shuttle på andra sidan bron för att kunna ta sig de sista kilometrarna till byn. Lena ringde och ringde men fick inget svar. Tillslut fick vi reda på att den sista turen redan hade gått för dagen (kl 19). Då plockade Lena fram sina överlevnads-skills och började fejk-gråta i telefonluren. Vips så stod vår chaufför där.


Viktigt att tömma bilen innan björnarna gör det.


Vår packning på vagnen.

Välkommen till McCarthy

Mc Carthy är slutet på vägens ände. Här bor det totalt 42 personer, 26 hushåll och 6 familjer. Som Gary, en av de många skäggprydda karaktärerna i Edge of Alaska konstaterar:

”We don’t have a 9-5 job. Our job is to survive”

En by som skapades i början av 1900-talet för att gruvarbetarna från koppargruvan i Kennicott skulle ha någonstans att roa sig. I Kennicott var det förbjudet att dricka alkohol eller ha kvinnor, så istället gick man till McCarthy. Även om byn bara består av en kort grusväg med ett tjugotal hus så innehåller den både hotell, hostel, bar, tre restauranger samt en före detta bordell.

1938 tog kopparn slut och gruvan och McCarthy övergavs i princip helt. På 70-talet blev platsen en nationalpark och började locka äventyrliga turister. 1983 mördades sex av byns då tjugotvå invånare i en terrorattack. En plats som rymmer många berättelser.


Ma Johnson, byns hotell. Utanför bild men i anslutning till hotellet låg bordellen.


Juveleraren.


En liten shop med lokalt hantverk och kaffebar.

”McCarthy is the end of the end of the road. And we are all searching for the same thing. Freedom.”


Byns bistro McCarthy Lodge Bistro som blivit omnämnd i Michelinguiden.


The new golden saloon och även baren där det första kvällen var ”open mic” med countrysjungande bybor.


Om du skulle glömt björnsprejen i fickan…


Färggranna blomsterdekorationer överallt.

”McCarthy is a refuge in the wilderness, attracting the last pioneers.”

Precis som serien Edge of Alaska visar så består invånarna i McCarthy av en rad karaktärer. Ofta människor som har flytt ekorrhjul och vardagspussel, ibland även lagens arm, för att bygga sitt liv så långt bort från samhällsnormer som möjligt.








Midsommarafton i McCarthy

McCarthy är ungefär på samma breddgrad som Dalarna så det finns en del likheter rent naturmässigt. Men utöver det var det väldigt få saker som påminde om midsommarfirande. Vi valde att fira dagen med en lite lyxigare middag på byns bistro, McCarthy Lodge Bistro. En bistro som blivit rekommenderad i Michelinguiden för några år sedan, men som inte riktigt levde upp till de förväntningar utmärkelsen hade hunnit skapa hos oss. Den bästa måltiden åt vi istället på The Potato: hummustallrik och goda ostar.


Dagens meny på McCarthy Lodge Bistro.


Favoriten var deras rödbetsfettucine. Både färgen och smaken. Mums.


Passande nog hade byn som tradition att spela brännboll just denna midsommarafton.


Här spelade flera karaktärer från Edge of Alaska.

Du kanske också gillar:

Fantasiresor genom Ladies Abroads lins
Övergiven koppargruva och glittrande glaciärer i Kennicott, Alaska
Jakten på äventyr bland bergen i nationalparken Theth, Albanien
Balkanroadtrip – 3 stränder i Albanien

6 Kommentarer

  1. Pingback : Fantasiresor genom Ladies Abroads lins | Fantasiresor

Kommentera