På vandring över en arktisk öken

I samarbete med Air Iceland och World of Greenland.

Vi gå över daggstänkta berg, fallera! Eller åtminstone myskoxstänkta. Att vandra i en arktisk öken, eller polaröken, är nog den häftigaste vandring jag gjort. Och då syftar jag inte på tuff terräng – det är relativt lättvandrat i Kangerlussuaq – utan de vidunderliga vyerna, färgskalorna, blommorna och drömmen om att få se de lurviga myskoxarna.

Vår första heldag i Kangerlussuaq på Grönland ägnade vi åt en åttatimmarsvandring över den arktiska öknen. Med på vår expedition fanns detta härliga fellowship med isländska Gandalf i spetsen. Från vänster: Sammie från Island med sin vandringskäpp från 1979, hans hyresgäst Katrine, vår grönländsk-danske guide från World of Greenland – Arctic Circle och så min resekompis Katarina från bloggen Äntligen Vilse.

Och så Helena förstås, från resebloggen Oh Darling. Kanske den största fotonörden av oss alla (därav alltid sist på mina bilder) 🙂

Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera,
och sorger ha vi inga, våra glada visor klinga,
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.

Dvärgbjörk, arktisk pil och labrador tea

De böljande kullarna var inklädda i en fantastisk höstskrud av små, små dvärgbjörkar i senapsgula och roströda nyanser och den gulgrönorangea grönländska arktiska pilen. Här och var den taggiga Labrador Tea, en grönländsk ört som när du råkade kliva på den spred en stark kryddig doft ut över landskapet. Som en kombination av eukalyptus och granskott, ungefär.

Arktisk pil i all sin prakt.

Den grönländska kryddväxten Labrador tea kan man både göra te och snaps på – och dö av i för stora doser.

På Grönland blir inte dvärgbjörkarna så mycket högre än så här.

På granatjakt

Bergen fick mig att känna mig som hemma! De var av samma sort som de gamla godingarna på Sörmlandsleden: granit. Med enorma rivsår av inlandsisen. Och stora fläckar med gnistrande granater. En populär aktivitet var tydligen att hugga sig en liten bit grönländsk granat att ta hem.

Polarökenpaus

Jag må låta lat, men det bästa med långvandringar är ändå pauserna. Den där tystnaden som slår lock på trumhinnan när man sätter sig ner och andas in. Det där pulverkaffet som aldrig smakar godare än med myskoxar betandes i förgrunden. Den enda som hade varit med i gamet förut, var vår isländska Gandalf, som hade väskan full med både isländsk choklad, örtkarameller och torkad fisk visade det sig. Själv gjorde jag slut på min matsäck – vattenflaskan – redan innan lunch. Man lär så länge man lever, som det väl heter.

En dans av polarull och blåklockor

Hur drömmigt kan det inte bli med polarullens hårtofsar och blåklockornas ringande i vinden mitt i allt detta? Kändes som att promenera runt i en sagobok. På jakt efter de blyga myskoxarna…

Hej myskoxe!

Höjdpunkten på vandringen var alltså att få se myskooxe. Frågan var inte om, utan när, vi skulle få se dem. Vår guide berättade att Kangerlussuaq inte bara är en av få platser i världen där du fortfarande kan se dessa lurviga varelser i det vilda, det är även här du har störst chans att göra det. Sannolikheten låg väl någonstans runt 95 procent. Kul tyckte vi och zoomade in objektiven och ökade takten. (Eller ja, Katarina och Helena bytte väl utrustning, skruvade på hundra meter långa objektiv och testfotade upp ett minneskort, typ…)

Vår myskoxjakt började med fotspår och bajs. Tänk att bara det kan göra en så glad ibland.


Och så några dödade varianter.

And then…



Där stod de med sina rygg-mittbenor, det långa håret hängande på sidorna, 80-tals-luggar, gråskrynkliga ansikten och uråldriga betar, och försökte gömma sig bakom varandra och några decimeterhöga dvärgbjörkar. ”Vi har inte gjort något vi lovar.” De bara tittade. Vi tittade tillbaka. Från närmare avstånd än vad man brukar kunna komma enligt vår guide, 100 meter kanske.

Myskoxarna var helt klart vandringens höjdpunkt. Väl framme i Kangerlussuaqs centrum var vi helt slut, och avslutade kvällen med pizza på den lokala pizzerian/baren/thamatstället. Mer om det kommer!

Tack till World of Greenland – Arctic Circle och Air Iceland för samarbetet. Orden, åsikterna och bilderna är som alltid enbart mina egna. Kolla in #NordicRoadtrip i sociala medier för våra gemensamma uppdateringar från resan.