Det som tinar frusna själar i Toscana

”Jag vill tina själen i Toscana” skrev jag i ett inlägg i början av året. Och det var verkligen så jag kände, min själ behövde tinas opp. I nästan tre år hade den åkt någon slags känslomässig bergochdalbana och blivit nedfryst i ett försök att åtminstone hålla det lilla som fanns kvar av den vid liv.

Vad som behövdes? Två månader i Fiesole, Toscana, och allt det här:

Ravioli och burrata kan lösa många problem.

Här kommer mina tips på saker som tinar frusna själar i Toscana:

Att gå in i en liten Frutta e Verdura och köpa solmogna tomaterna. En solmogen tomat, få saker slår det. Som att äta hela Toscanas soldränkta nejder i en enda tugga. Klart man mår bra av att äta det.

Att köpa sig en flaska rödvin från Chianti och en bit peccorino och sätta sig i en olivlund. Vet inte om det behöver förklaras så mycket mer?

Att ligga i en säng av småblomster och känna solen på huden. Det där med solen mot huden. Fyfan vad man saknar det som svensk. Vi är ju som små tussilagos som går runt helt utan sol, klart man vissnar. Ruttnar bort. Dör litegrann.

Att bara höra italienskan. Det är något lugnande med det. Att höra en konversation på svenska är oftast som att lyssna till ett tragiskt relationsdrama, så många underliggande nivåer, osagda ord, maktkamper. Italienska låter som det känns, dvs upp och ned. Jag gillar det. Kanske hjälper det att jag inte förstår så mycket av vad som faktiskt sägs.

Att äta pasta varje dag och strunta i allt som heter lchf. Annika uppfann något smart: #pastaform, och det är nog det det handlar om. Har aldrig känt mig i bättre form. Jag åt pasta och promenerade i Toscanas backiga kullar.

Att köpa en gelato fastän det är tisdag. Eller onsdag eller efter klockan fem eller innan fyra.

Att bestämma sig för att börja gå långsamt, Komma in i det där som kallas strosa. Gå vilse i gränderna och bara ahapp här är en fin liten staty i hörnet och titta här är några rosenbuskar undrar vad dom doftar. Sitta på en bänk som en gammal dam och bara titta på människor. Jag började dessutom sitta med ett sådant där litet lätt leende. Det är hemskt. Men det kändes lite bättre. Som att man åtminstone har någon rättighet att bara sitta där. Man ler ju åtminstone.

Att köpa en liten kalender med bilder på Michelangelos statyer och sätta sig i gräset och måla av en staty i detalj. Fokusera en timme på att få mungipan att gå åt precis rätt håll och pannan att uttrycka rätt känsla. Fundera över vilken känsla ansiktet verkligen uttrycker. Försöka måla det.