Surfingillusion

I filmerna fräser de fram över enorma vågor. Surfarna. De har vinden i håret och skummet yr runtomkring dem där de rider på vågen i flera hundra meter. Och väldigt ofta ser det väldigt kul, häftigt och underbart härligt ut.

Igår surfade jag.

Redan när jag tvingades klämma in mig i en tajt, åtsittande våtdräkt började den härliga bilden försvinna. Och när jag, efter att ha släpat den tunga brädan efter mig ner till stranden (jag kan inte förstå hur de i filmerna kan galoppera fram på stranden med brädan under armen och se sådär apsnygga ut), kliver ner i det iskalla vattnet är de bitarna jag fortfarande kommer ihåg av alla surffilmer definitivt bortblåsta.

Så gällde det att ta sig ut till dom stora vågorna. Motströms såklart, och med tusenmiljarder vågor som välter mig på vägen. Sedan ligger jag där ute i det iskalla vattnet och försöker fånga någon stor våg att surfa på. Och jag väntar och väntar. Fötterna är iskallla, ögonen svider och jag har ont i hela kroppen.

MEN så plötsligt kommer den där vågen och jag får den där perfekta tajmingen och brädan bara flyger fram på en fräsande våg och jag själv bara står där på knäna och undrar vad som händer och ser vågskummet fräsa under mig och vinden riva i håret och det går i ilfart fort framåt. Långt framåt! Och då förstår jag kicken med att surfa. Plötsligt känns inte vattnet lika kallt och brädan inte lika klumpig. Surfa är ju faktiskt ganska kul!

PS. Jag valde medvetet att visa bilden som togs innan vi började surfa. De hundratals på när vi ligger som döda sälar skvalpandes i vattnet känns på något sätt inte lika intressanta.

Write a response

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng
Fantasiresor © Copyright. All rights reserved.
Stäng