”Jag ska aldrig mer flyga”. ”Äh jag orkar inte bry mig, dom kan få hålla på med sin klimatångest”. Klimatdebatten har, som så ofta förr, fått två läger. Och tycka vad man tycka vill, så har det åtminstone bidragit till många viktiga diskussioner. Vad behöver vi, vars största passion i livet är att upptäcka nya skrymslen och vrår av vår planet, förändra och förbättra?
Ett av alla ämnen jag och Katarina från Äntligen vilse diskuterade under vår workation på Gotland i november. Något som, efter veckor av marinering, tillslut resulterat i ett litet manifest. Ett manifest för oss som reser men som vill göra det på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt. Som en påminnelse att ha med sig i bakfickan.
Jag är nämligen av den övertygade åsikten att inspirerade och hoppfulla människor är det som gör mest gott för världen ur ett långsiktigt perspektiv. Ingen är perfekt, och alla steg är viktiga, även de små.
FN:s globala mål
Vi har utgått från FN:s globala mål som rör normer, fattigdom, hälsa och miljö, och kokat ned det till ett manifest för oss som vill resa på ett ansvarsfullt sätt. Alltså inte bara ansvarsfullt för miljön, utan även ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv.
Globala målen är den mest ambitiösa agendan för hållbar utveckling som världens länder någonsin antagit och finns till för att uppnå fyra fantastiska saker till år 2030: Att avskaffa extrem fattigdom. Att minska ojämlikheter och orättvisor i världen. Att främja fred och rättvisa. Att lösa klimatkrisen.
Så låt oss presentera:
Är du med oss?
Tack till Alejandra från Jandi Heart Eco och Daniel från Dryden för klok input på vägen. Här kan du läsa Katarinas inlägg om manifestet.
Bra skrivet!
Tack <3
Vilket härligt manifest! Bra att ni uppmärksammar dilemmat mellan passionen för att resa och påverkan på miljön. Mycket viktigt att ha med sig i bakfickan, som sagt!
Tack, vad kul att du gillar.
Det ser riktigt bra ut och jag gillar hela tänket. Inga skämskuddar för att man inte gör precis allt en kan utan bara rimliga, logiska egentligheter! En fet tumme upp från mig! 🙂
Tack! Ja det är en ständig balans mellan att acceptera att man inte kan göra allt, men ändå inte lägga sig på sofflocket och inte göra tillräckligt.