Jag älskar att resa, men något av det härligaste med det är den där känslan av att komma hem.
Det igenkännande sipprande skandinaviska ljuset när flygplanet kryper fram till terminal fem på Arlanda. Svenska ord som börjar särskilja sig i sorlet, tydligheten i skyltarna ut, Greta Garbo som hälsar hej och kön som ringlar sig utan ifrågasättanden och hårda armbågar. Flygbussen som miljöväxlar upp på motorvägen och alla som plikttroget spänner fast säkerhetsbältet efter uppmaning. Stillheten. Tystnaden.
Det är något speciellt att komma hem, en viss lugnande känsla som sköljer över mig. Att liksom ”jag överlevde även detta äventyr”. Nu är det klart. Check på listan. Nu går vi vidare.
Jag vill kunna komma hem. Jag vill pusta ut. Jag tror det är en mental känsla, blir rastlös av saker som aldrig tar slut. Älskar projekt, med en början – men också med ett slut.
Skulle kunna resa nästan hela tiden, men inte utan att få komma hem ibland.
Någon som känner igen sig – eller inte?
Håller med om alla de orsaker du beskriver. Men också för att jag faktiskt gillar mitt vardagsliv också.
Ja det är nog en viktig del i det hela också!
Värsta stunden på hela resan är ju att komma till just Arlanda på hemvägen eftersom jag måste vidare till Östersund via Terminal 4. Så, efter att en tagit sig av planet ska en brotta sig igenom alla citronlådor i säkerhetskontrollen på just T4. Sedan följs det av superviktiga människor som ska brotta sig på planet först av alla eftersom de flyger SAS Plus som jobbet betalar. Sedan ska de prata sina superviktiga samtal tills det att flygvärdarna sliter headsetet ur öronen på dem när vi står på startbanan och varvar upp.
Där någonstans sitter jag, med alldeles för lågt blodsocker, och surar över att resan är på väg att ta slut.
Nej, usch för Arlanda på hemvägen. Usch! 😉
Haha ja jag kan förstå dig om det inte är slutdestinationen. Hatar också att mellanlanda på vägen hem.
Arlanda betyder för mig slutet på solen och en massa krav och måsten. Vissa saker saknar man efter en långresa, som mamma, lägenheten och svenskt kranvatten. Åtta härliga månader kvar tills vi landar hemma igen och har lanske lite hemlängtan?
Spännande att komma hem efter en sådan lång resa. Ser fram emot att sedan läsa om hur det känns 🙂
Arlanda… Nä… Det känns bara onödigt, jobbigt. Tänk nör man landar på en lilla flygplatsen och det är Pite eller Luleå mål som höres. Men det går inte att missta sig på vad du känner då. Välkommen hem känslan är fin. Mina grannar brukar öga en måltid och det ligger alltid en lapp på bordet om att hopps att ni har haft det bra. Likaså ligger äggen på bordet eller i kylskåpet.
Men åååh vilka gulliga grannar du har! Fördelen med att inte bo i Sthlm antar jag. Om mina grannar skulle ha lagt en lapp på mitt köksbord skulle jag ringa polisen direkt haha.
Kan nog få lite ångest precis innan jag kommer hem men väl hemma så är det ju rätt bra trots allt 🙂
Jamen visst är det 🙂 I någon dag åtminstone!
Ja jag kan hålla med om det, så länge jag har städat innan jag åkte:) Att komma hem till en stökig lägenhet är inte lika kul….
Mycket bra poäng!!!
Ja, för mig är den bästa stunden att komma hem. Det är då jag vet att jag får beta av bilderna, drömma och tänka genom det jag faktiskt upplevt. Minst lika roligt som att vara ute.
Bra formulerat. Det är nog det där med drömmarna som jag också gillar med att ha en komma-hem-ibland-paus!
Beror helt på vilken resa jag kommer hem ifrån, men jo – känslan av Arlanda är något speciellt och jag blir ofta ganska varm i magen. Det kan dock ha att göra med att jag står på fast mark igen…
Haha ja det kanske är en kombo 😉
Jag känner verkligen igen mig! Det finns något tryggt i att veta hur allt fungerar här.
Jamen precis! Man har liksom koll utan att behöva googla allt 🙂
Jag känner absolut igen mig! Fast senast jag lämnade Teneriffa (efter att ha bott där i 7 månader), kände jag mig galet orolig och ångestfylld av att landa i min lägenhet igen, kändes inte alls som att pusta ut den gången… Det hade ju förstås att göra med att jag egentligen inte ville åka tillbaka till Finland alls, just då. Lite annorlunda kanske när man varit utlandsboende 🙂
Beror säkert på vad man kommer hem till. Och varför man kommer hem!