En brun papperspåse ställs ned i mitt knä. En välklädd man håller fram en termos och ser vänligt men undrande på mig. Jag förstår inte vad han säger och han förstår inte vad jag undrar, så han plockar fram pappmuggen som den bruna påsen innehåller och fyller den med rykande hett vatten. Jag säger dasvidaniya. Eller var det spasiba som var tack? Säger det också för säkerhetsskull. Vi är i ett tåg längs med Sidenvägen på väg ut i det okända.
På ett kvällståg från Tasjkent till Buchara
Jag och Katarina har landat tidigare på dagen i Tasjkent i Uzbekistan och sitter nu på kvällståget från Tasjkent mot Buchara. Vi ska spendera tio dagar i landet. Först några dagar i storstäderna Buchara, Samarkand och Tasjkent, sedan en natt ute vid Aralsjön och slutligen en tur till Ferganadalen. Mer om allt det kommer i egna inlägg, men tänkte börja mina Uzbekistan-inlägg med en tur i ett höghastighetståg längs med Sidenvägen.
Den bruna påsen visar sig innehålla kaffe, te, en inplastad croissant och en stor mjuk kaka med något sockrigt i mitten. Vi inväntar notan som de vana SJ- och SAS-kunder vi är, men det kommer ingen nota. Det är vanlig service i ekonomiklass på ett tåg längs med Sidenvägen i Uzbekistan. Landskapet utanför blir torrare och torrare i takt med att solen går ned. Vi sörplar på vårt te och kikar nyfiket på de andra passagerarna. Vi ser ut att vara de enda turisterna i åtminstone vår vagn.
Vi färdas längs med mer än två tusen år gamla handelsvägar
Sidenvägen är, eller snarare var, sitt namn till trots ett helt nätverk av vägar som gick mellan Europa och Kina. Längs med de här vägarna fraktade man varor; kanel, ingefära, guld – och så klart siden. Vägarna upprättades redan före kristus och fanns kvar till 1400-talet e.kr. Det var med andra ord inte med tåg som fraktandet skedde utan med häst och kamel. En av de städer som byggdes för att man skulle ha någonstans att ta paus med sin häst eller kamel längs med Sidenvägen var Buchara.
Han pratar inte många engelska ord, taxichauffören som hämtar oss vid tågstationen i Buchara. Men vad gör väl det när man har Google Translate som översätter det man säger till valfritt språk. ”Have you been booze or where?”. Vi gissar att han undrar om vi varit i Buchara innan. ”Njet” säger jag och skakar på huvudet. Passar även på att stajla med de få ryskafraser jag åtminstone tror att jag minns från ryskalektionerna i lågstadiet; ”kamen” (sten), ”eto russkaya banka” (det här är en rysk burk) och sedan alfabetet ”a, bä, vä, gä, dä, djä…”. Tyvärr kan jag det bara till bokstaven R, sedan slutade min ryskalärare. Taxichauffören skrattar och kör vidare. Vart vi är på väg har vi ingen aning om. Det har vi inte lyckats få Google Translate att hjälpa oss med.
Ett litet bed and breakfast i Buchara
Tågstationen i Buchara ligger ett par kilometer utanför själva stadskärnan och det är inte förrän efter midnatt som vi anländer till vårt boende Umarxon i Buchara. Ett litet och enkelt bed and breakfast där vårt rum ligger uppför en smal trappa bakom mörkröda tunga sammetsgardiner. På morgonen har mannen som äger boendet dukat upp frukost på innergården bestående av bröd, någon slags marängbakelse, någon slags köttpannkaka, äppelskivor, ost, kaffe och te. Med hjälp av Google Translate hjälper han oss att boka kvällens taxi tillbaka till tågstationen, vi spiller nämligen ingen tid och ska vidare till Samarkand redan samma kväll.
Vänlighetens folk
Buchara staden som nästan är 2000 år gammal grundades redan på 100-talet och var ett viktigt handelscentrum längs med Sidenvägen. En stad som inte är lika världskänd till namnet som Samarkand, men som av många anses vara ännu bättre. Här är turisterna färre men sevärdheterna minst lika spektakulära.
Vi strosar runt i staden hela dagen (mer om sevärdheterna kommer i ett eget inlägg). Ganska snart börjar vi bli stoppade av barn som undrar om de får fota sig med oss. Snart börjar även vuxna fråga. Vi hinner säkert bli fångade på minst hundra mobilbilder innan dagen är slut. Men alla är alltid vänliga, glada och nyfikna. Det är årsdagen av terrorattacken på Drottninggatan och jag lägger upp följande text på Facebook som känns lika viktig nu som då:
Tvåårsdagen av terrordådet på Drottninggatan. Fruktansvärt på alla sätt och vis. Förstås. Men som en hälsning från Uzbekistan, och med anledning av det faktumet att den kommentar vi fick mest innan vår resa var ”hjälp det är väl därifrån alla terrorister kommer” och det från människor som är både höger och vänster, feminister och antirasister, vill jag bara skicka med en uppmaning: låt det återigen inte bli den bild som får färga ett helt land. Det är få länder jag varit där människorna varit så vänliga och hjälpsamma. Här finns så mycket vackert att se och så många minnen som står med kö-lappen redo för att få skapas.
Tåg från Buchara till Samarkand
På tåget till Samarkand går tv:n i taket på hög volym. Först är det teatraliskt kärleksdrama som avverkas, sedan någon form av Talang och så ett do it yourself-program där programledaren tillverkar allt från halsband med limpistol till en smart nackkudde som hon syr in i en hoodie. Ganska genialiskt faktiskt, när man blir trött blåser man bara upp sin luva som alltså innehåller nackkudden och så kan man luta sig bakåt och sova. Sedan fortsätter det med musikvideos med uzbekiska powerballader i en timme ungefär.
Utanför fönstret passerar livet. En skolklass leker kull i gräset. En bonde småpratar med sina två kor. Och en pappa med sitt barn i famnen vinkar till oss med hennes arm där vi åker förbi. Den här gången serveras vi ingen brun papperspåse istället kommer tågpersonalen med en bricka fylld med pappmuggar. Muggarna är fyllda med rykande gult apelsinte.
Vi mötte Johnny
När vi kommer fram till vårt hotell i Samarkand sitter vår resebloggvän Johnny där med en flaska champagne. Johnny jobbar som reseledare för olika resebolag och är just nu i Samarkand med en norsk grupp. Vi ska möta upp honom några dagar senare i Tasjkent för att resa ihop ut till Aralsjön, men eftersom vi även råkar vara samtidigt i Samarkand passar vi på att äta middag ihop.
Kyparn på restaurangen gör nog alla misstag man kan göra med en beställning, och det är något av en röd tråd under resan. Servicenivån ligger fortfarande betydligt efter Europa och Johnny förklarar att det till stor del har att göra med den diktatur som fortfarande råder. Man har en lång historia av att lyda order, så har ingen sagt att man kan servera borsjtj utan köttet i då går det helt enkelt inte. Ungefär.
Tusen koppar kardemummakaffe och en natt i Samarkand
Hotellet i Samarkand heter Registon Zargaron och är också ganska litet med rum kring en mysig innergård dit solens strålar letar sig på eftermiddagen. På morgonen serveras vi havregrynsgröt med en stor klick smör i och pannkakor med mycket nutella på av två damer. De kan inte ett ord engelska och viskar åt varandra medan de försöker påminna sig om hur de bäst ska servera frukosten. Ska de ge pannkakorna samtidigt eller är det gröten man ska äta först? Allt serveras i det blåguldmönstrade porslin som återfinns överallt i Uzbekistan.
Sagornas och drömmarnas stad
Samarkand är en stad som varit Persiens huvudstad, som har förstörts av både Alexander den Store och Djingis Kahn och som har regerats av Timur Lenks. Men det är även en stad som tillhör sagorna, poeterna och drömmarna.
Vår vistelse där är mer än bara poesi, och mer om det kommer också i ett eget inlägg. Men jag säger bara: missa inte det inlägget!
We travel not for trafficking alone;
ur The Golden Road to Samarkand av James Elroy Fleckers.
By hotter winds our fiery hearts are fanned:
For lust of knowing what should not be known
We take the Golden Road to Samarkand.
Tåg från Samarkand till Tasjkent
Sista tågresan längs med Sidenvägen går från Samarkand tillbaka till Tasjkent. Vid det här laget är vi ganska fullmatade med intryck och lättirriterade på saker som en grupp med män som nödvändigtvis ska stå och i princip luta sig över våra säten och prata högt hela resan. Men det är även det enda påflugna beteende från manliga släktet vi råkar ut för under hela vår Uzbekistan-vistelse. Med andra ord: inte värre än någon annanstans i världen.
Uzbekistans huvudstad, Tasjkent
I Buchara och Samarkand pratar man tadzjikiska som är en slags variant av persiska. Men i Tasjkent är det framför allt ryska som gäller vid sidan av uzbekiska. År 1966 drabbades staden av en jordbävning som förstörde stora delar av staden. Därför är Tasjkent en modern stad idag i jämfört med både Samarkand och Buchara. En härlig kontrast som jag absolut rekommenderar ett uppehåll i. Här går vi på balettpremiär, tittar på loppisfynd och hipsterfikar – tipsen kommer i det där inlägget som kommer.
Att boka tåg i Uzbekistan
Att åka tåg längs med Sidenvägen i Uzbekistan är enkelt och bekvämt. Det enda som är onödigt komplicerat är att köpa själva tågbiljetterna. Om du har tid och is i magen går det att köpa dem på plats på stationerna, men om du har ett tight schema som vi, så är det smart att köpa dem i förväg. Just höghastighetstågen går inte så jättemånga gånger om dagen så har du en tid att passa skulle inte jag chansa. Man kan köpa tågbiljetterna på nätet men enligt vår Uzbekistan-vana vän Johnny så hade han aldrig hört talas om någon som gjort det.
Det bästa är alltså att kontakta en lokal resebyrå för hjälp. Vi fick hjälp av Johnny som i sin tur tog hjälp av Ayim Tour. När vi landade på flygplatsen i Tasjkent stod där en man med våra biljetter och körde oss sedan till tågstationen. Det kostade en liten summa extra förstås, men var oerhört bekvämt och värt kronorna. Johnny har skrivit ett väldigt bra inlägg om just det praktiska kring att åka tåg i Uzbekistan, rekommenderar att läsa det också.
Drömmer redan om nästa resa: att ta båten över till Helsingfors och därifrån tåget över till Moskva och från Moskva direkttåget som går genom Kazakstan hela vägen till Tasjkent. Följer du med?
1 comment