Aralsjön – en resa på botten till sjön som försvann

Välkommen ombord min resa till Aralsjön i Uzbekistan. Vi färdas över sjöbotten till återstoden av det som en gång i tiden var världens fjärde största sjö, idag en viktig påminnelse om en av vår tids absolut värsta miljökatastrofer. Hade inte du heller hört talas om vad som hände med Aralsjön? Det här inlägget är till dig och till mitt forna jag.

Nukus i Uzbekistan
Mitt eminenta resesällskap Johnny och Katarina.

Staden Nukus

Vår tur till Aralsjön börjar och slutar i staden Nukus. En uzbekisk stad mitt ute i vad som på Google Maps ser ut att vara ingenting, nära gränsen till Turkmenistan. Hit kan du åka direkttåg från både huvudstaden Tasjkent (ca 20 tim) och Samarkand (ca 12 tim). Det är samma tåg som sedan fortsätter genom Kazakstan för att slutligen, tre dygn senare, sluta i Moskva. Men eftersom vi är sena med bokningen och blivit helt oflexibla vad gäller tider så är biljetterna slutsålda när vi väl ska boka. Istället flyger vi inrikes Tasjkent-Nukus.

Nukus är en livlig stad där turisterna lyser med sin frånvaro. Jag tror inte jag ser en enda faktiskt. Man tittar nyfiket på oss, säger hej och vinkar, alltid vänligt och respektfullt. Även de gånger jag går ensam.

I Nukus bor vi på Tashkent Hotel, både en natt innan själva turen till Aralsjön och en natt efter. Ett hotell med bra standard, bra wifi, och bra läge. En bra bas med andra ord för våra äventyr till sjön som bara försvann.

Nukus – centralmarknaden

Den mest kända turistattraktionen i Nukus är dess konstmuseum, Savitskij-museet, som utnämnds till en av världens bästa museum. Jag hinner dock bara med en kort sväng dit innan jag är tvungen att gå tillbaka till hotellet för att hålla i en videokonferens med mina studenter (som går 100% smärtfritt att genomföra trots mitt ute i öknen typ). Därför kommer du inte hitta några bilder från museet i det här inlägget, men Katarina och Johnny hälsar att det var bra.

Jag möter istället upp de andra lite senare på Nukus centralmarknad. Ett stort område täckt av stånd fyllda med grönsaker, saker, fiskar, ägg, tyger, smycken, ja det mesta du kan behöva. Kvinnorna som sitter och säljer har sjalar virade runt huvudet, inte av religösa skäl utan som skydd från den stekande solen. Det är april men solen hettar. Här strosar vi runt länge, köper med några bröd, några söta nötbars, lite frukt. Jag köper tre anteckningsblock för någon krona, och poserar på ytterligare några mobilbilder. Något som snabbt blir en vana i Uzbekistan.

Nukus – begravningsplatsen Mizdakhan

Lagom till solnedgången bokar vi en taxi som kör oss till begravningsplatsen Mizdakhan två mil utanför Nukus. Det är Johnny (förstås, han jobbar även som reseguide i bland annat Uzbekistan) som hört talas om platsen. En plats som länge varit helig för pilgrimer och som befolkats så tidigt som 400 år före kristus. På tre kullar breder ruinerna ut sig, där finns både ruiner från monument och mängder och åter mängder av gravar, både nya och urgamla. Det är otroligt mäktigt att vandra bland gravarna i solnedgångens varma ljus, och även lite otäckt ska erkännas. Så mycket uråldrig död på en och samma plats har jag nog aldrig upplevt.

Taxichauffören väntar på oss i bilen medan vi promenerar runt på platsen i säkert upp mot två timmar. Minns tyvärr inte det totala priset men det var billigt.

begravningsplatsen Mizdakhan i Nukus Uzbekistan
begravningsplatsen Mizdakhan i Nukus Uzbekistan
begravningsplatsen Mizdakhan i Nukus Uzbekistan
begravningsplatsen Mizdakhan i Nukus Uzbekistan
begravningsplatsen Mizdakhan i Nukus Uzbekistan

Nukus – restaurang Alpamis

Båda kvällarna som vi spenderar i Nukus äter vi på restaurangen Alpamis. Den ligger på gångavstånd från hotellet och har god uzbekisk mat till ett billigt pris. Vi beställer in två olika dumplingrätter, ett fat med syrade grönsaker, kycklingspett, och två grekiska sallader som vi delar på. Det kostar totalt 77000 uzbekisk sum, det vill säga 77 svenska kronor för oss tre. Ölen kostar sex kronor styck.

Alpamis i Nukus
Uzbekisk mat på Alpamis i Nukus

Aralsjön – turen kan börja

Haq Jol! hälsar skylten när vi rullar ut ur staden, det betyder vit väg på karakalpakiska och med det menas ha en bra resa.

Vi sitter äntligen i bilen tillsammans med vår uzbekiska chaufför Viktor på väg mot Aralsjön. Turen är bokad via den lokala resebyrån AyimTour och eftersom Johnny kan ryska och även jobbar som guide i landet så har vi bokat en egen bil och chaufför. Innan vi åker ut ur Nukus passar vi på att köpa med oss några uzbekiska piroger (typ) som kallas samsa. Tandyr samsa heter de som innehåller kött, och tikva samsa om de innehåller pumpa.

Landskapet övergår gradvis till en vitare ton. En blandning av sand och salt. Det gäller att hålla fönstren stängda för vi åker i ett enda stort vitt dammoln.

Staden Kun grad.

En av planetens värsta miljökatastrofer

Aralsjön, belägen mellan Uzbekistan och Kazakstan, var alltså en av världens fjärde största sjöar. Fram till 1960-talet då kommunisterna (Uzbekistan tillhörde som kanske bekant Sovjetunionen fram till 1991) bestämde sig att man ville satsa på bomullsproduktion. För att kunna bevattna sina enorma bomullsodlingar lät man avleda vatten från floderna som tidigare hade gått till Aralsjön. På det här sättet ströp man allt inflöde till Aralsjön vilket ledde till att sjön på kort tid torkade ut nästan helt. Salthalten ökade från 1% till över 10% och det tidigare så frodiga landskapet runtomkring dog ut helt.

Idag är det inte ens tio procent av Aralsjöns tidigare yta som återstår, det mesta är bara sjöbotten. Hamnstäderna som tidigare hade det gott ställt tack vare fiskeindustrin ligger idag omringade av en sandöken, som uttorkade fiskar som kippar efter vatten. Att det är en av planetens värsta miljökatastrofer är inte särskilt svårt att förstå, det som är mer märkligt är att så få verkar känna till det. Varför hörde man inte talas om Aralsjön i skolan?

Muynak, staden som en gång låg vid randen av Aralsjön

Staden Muynak är en av de fiskehamnstäder som tidigare låg intill Aralsjöns kant. Här hade man det bra ställt en gång i tiden med både konservfabrik och tusentals ton fisk som hanterades varje år. Idag ligger sjökanten femton mil bort och staden är istället omgiven av sand och salt. Vi gör ett stopp i Muynak för ett besök på deras stadsmuseum och en utställning om hur det var förr. Målningar från Aralsjöns glädjedagar och uppstoppade fiskar och djur som en gång levt på platsen.

Både Muynak och Nukus ligger i Karakalpakstan, en autonom republik i Uzbekistan med en egen regering och ett eget språk.

Muynak vid Aralsjön
Muynak vid Aralsjön
Muynak vid Aralsjön
Muynak vid Aralsjön

Båtarna vid Muynak

I Muynak kan man även besöka den före detta hamnen, idag en begravningsplats för de fiskeskepp som en gång använts men som nu rostat sönder ute bland sanddynerna. En märklig känsla att kliva runt i fartygen och tänka att de för inte ens hundra år sedan låg och guppade i vatten.

Båtar i Muynak vid Aralsjön
Båtar i Muynak vid Aralsjön
Båtar i Muynak vid Aralsjön
Båtar i Muynak vid Aralsjön
Båtar i Muynak vid Aralsjön
Båtar i Muynak vid Aralsjön
Foto: Johnny Bajdzjan

Lunch hemma hos en uzbekisk familj

Som en del av turen ingår lunch hemma hos en lokal familj. I ett rum som nog snarare används för just förbipasserande turister än familjen själva, serveras vi lokala delikatesser. Även om familjen inte äter med oss så är det en kul upplevelse, och framför allt väldigt god! Jag tror den godaste måltiden på hela resan faktiskt. Vi bjuds på beshparmak som är en kazakisk nationalrätt och består av ett långkok av nötkött, potatis, pumpa och nudlar.

Shoppar färdkost

Bensinmackarna står inte direkt på rad här ute på sjöbotten så när vi plötsligt stannar och Johnny säger att här kan vi köpa snacks så har jag väldigt svårt att tro honom. Jag ser bara en väg av sand och några skjul vid sidorna. Men under en mycket solblek skylt finns en liten dörr in till platsens supermarket. Här finns det mesta du kan tänkas behöva. Särskilt sprit. Vi köper lite snacks och rullar sedan vidare över sjöbotten.

Sköldpaddor och uzbekiska tulpaner

Landskapet är relativt platt men eftersom vägen i princip är obefintlig skumpar vi runt som strumpor i en torktumlare inne på bilens lädersäten. Ibland lyckas man somna i någon märklig position, för att oftast vakna upp av plötslig närkontakt med någon bildel. Då och då stannar vi för en kik på utsikten och det mäktiga landskapet som breder ut sig. Ett landskap i sorg men med kämparglöd. Vår chaufför Viktor visar oss till både sköldpaddor och uzbekiska tulpaner.

Äntligen: Aralsjön

Plötsligt anar vi en strimma vatten i horisonten. Där är den, Aralsjön. Och lagom till att solen håller på att gå ned helt, är vi äntligen framme. Vattnet är en enda brun sörja vid strandkanten men vi turas ändå om att klättra ned på den lilla trästegen för att doppa ett finger i det.

Jurtaläger vid Aralsjön

Vårt boende för natten är ett jurtaläger med utsikt över Aralsjön. Karakalpakerna var ett nomadfolk förr och levde så här. Och visst påminner det en hel del om mina jurtanätter i Mongoliet, även det knastertorra öppna landskapet skulle kunna vara landet i öster. Vi välkomnas av familjen som driver jurtalägret och de andra turisterna, det är ett par och två italienska bröder. Middagen serveras inne i en av jurtorna och till det uzbekiska vodka. Vi sjunger svenska snapsvisor för de andra som roat tittar på oss. Konstiga svenskar. När vi kommer ut är det mörkt och stjärnhimlen som breder ut sig ovanför är nog en av de vackraste jag sett. Jag paltar på mig alla kläder och kryper ned under det tjocka täcket. Även om jag inte sover någon skönhetssömn direkt är det helt klart en sådan där natt man inte glömmer i första taget.

Foto: Johnny Bajdzjan

Karavanseraj och vad som återstår av staden Urga

Sidenvägen var, sitt namn till trots, ett nätverk av många vägar som band samman Europa med Asien. Färdmedlet var i stor utsträckning kamel och tjugo kilometer var en vanlig distans för hur långt man kunde rida på en dag. Så vid varje tjugo kilometer byggdes boende för de förbipasserande handelsresenärerna, så kallade karavanseraj. På vägen tillbaka till Nukus passerar vi ruinerna till vad som tidigare varit just en karavanseraj. Här hittar vi även rabarber och Johnny lär oss att rabarbern faktiskt kommer från Uzbekistan och Centralasien från början. Och jag som tänkte att rabarberpaj var det mest svenska man kan äta på sommaren.

Lite längre fram gör vi ett nytt stopp, det är vid staden Urga. Eller det som återstår. Ytterligare en stad som en gång i tiden var en frodig fiskeby med flera hundra invånare. Vi möter några fiskare som står vid den strimma vatten som finns kvar här. En av dem heter Tolik och berättar för Johnny att han tycker jag ser ut som någon som kommer från staden Kazan, huvudstaden i Tatarstan. Där är Sofia ett vanligt namn enligt honom “och så är man snygg där”.

Hela turen från Nukus till Aralsjön tar totalt två heldagar och en natt och kostar totalt 600 USD för oss tre. Mestadels spenderar vi tiden skumpandes runt i bilen. Det är dammigt, hoppigt med en konstant doft av bensin. Med andra ord: det här är ingen resa för dig som förväntar dig lyx och flärd. Trots det är det en av de häftigaste turerna jag gjort, inte så mycket för adrenalinkickarna kanske – de lyser med sin frånvaro – utan för upplevelsen. Människorna vi möter, vyerna vi får se, historierna vi får höra. Och kanske framför allt: historierna jag nu kan berätta vidare själv, de om sjön som försvann och varför.

2 kommentarer

  1. Det är ändå lite fantastiskt och läsa och scrolla bilder från en resa man själv varit med på. Extra mycket tycker jag nog om att läsa och minnas maten. Den där maten i Munyak var särskilt god, det håller jag med om.

Write a response

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng
Fantasiresor © Copyright. All rights reserved.
Stäng