Det var under en engelskalektion i åttan. Våran lärare hade gett oss varsin National Geographic-artikel att läsa. Det var mitt första möte med de färggranna bilderna, välvalda typsnitten och trollbindande texterna. Allt i tidningen var vackert. Jag tror det var där och då min sedan obotliga reslust väcktes. Jag hade fått artikeln som handlade om ”Nepal’s forgotten corner Mustang”. Jag var fast.
Mustang ligger i Nepal precis vid gränsen till Tibet. Högt uppe i bergen. Inga vägar når hit, inga elkablar, inga Facebook. Du tar dig dit på små envisa hästar genom snömassiven. Människorna är rosiga, skrynkliga med plirande små ögon och bara drygt 800 stycken i huvudstaden Lo Manthang – dubbelt så många getter. Överallt urlurviga yakar. Åh jag vill så gärna åka dit och hälsa på någon dag. Vandra lite på Mount Everest, säga hej till mig själv i något buddistiskt-tempel i Nepal, rida vidare in i Tibet och sedan åka världens högst belägna järnväg ut från Lhasa.
Underbart med fantasiresor, Sofia! Jag är precis likadan och plöjer restidningar, böcker och artiklar om olika resmål för att drömma mig bort. Jag har ju också en gedigen lista med ett 30-tal resor och platser som jag någon dag vill besöka. Och den betas av sakta men säkert men fylls på lite snabbare.
Nepal och Svalbard ligger på den listan bland annat, kan inget annat än instämma att det vore en upplevelse att åka dit!
Kul! Jag ska kolla in din lista:-) Jag tror drömmarna aldrig tar slut, hur mycket man än betar av på listan. Men tur är väl det!