Bord för två mitt i en tyfonzon, tack

”Ni aktar er för tyfonerna väl” var den ständiga kommentaren jag fick höra innan jag åkte.
JajaJAAA.
Fjärde dagen i paradiset och paradiset förvandlas till en tyfonzon där palmerna piskar och regnet haglar nästan hål i våra brända barbenta ben. Efter en långtråkig heldag instängda i vår hydda börjar magarna överrösta vindarnas dån och vi tänker att: bege sig ut i storm är en ypperlig idé. Så vi klafsar iväg på våra hala flipflops. Ut i beckmörkret.

Nere vid stranden är restaurangerna öde och turisterna borta. Stolar har vält och palmer rivits upp. Vi lyckas tillslut hitta en restaurang som kan ge oss mat så mitt i pinande vinden dukas det upp ett bord med vita slätstrukna linnedukar. Runt omkring oss sitter hela personalen och tittar på. På två bokstavlig talat blåsta tjejer. Ett larm börjar tjuta vid stranden och folk börjar ila nervöst fram och tillbaka. Vi vet inte riktigt vad som händer så vi fortsätter tugga på. Snabbt. Så går strömmen. Det blir verkligen jättejättemörkt. Personalen plockar fram sina mobiler och börjar lysa både åt oss och på oss. Så där sitter vi vid våra vita strukna linnedukar med regnet piskande i ansiktet och försöker le tacksamt med munnen full av pestopasta till bländande mobildisplayer. Jag har nog aldrig ätit så fort i hela mitt liv.

När strömmen är tillbaka skyndar vi iväg hemåt på mörka hala stigar. Det är bara att hoppas att landkrabban som suttit och lurat vid en av trapporna inte är vaken, för vi skulle inte se den.

Dagen efter vaknar vi upp till ett strålande paradis igen. Tupparna gal i vanlig ordning som om varje andetag skulle vara deras sista och vattnet gnistrar som turkosa diamanter. Var gårdagen en dröm?

EDIT: har förstått att den här tyfonen har ett namn ”Bopha”, var den starkaste i år och har gjort massor av filippiner hemlösa och döda. Blä för den.