Filippinerna ett land utan ”skynda”

Att ta sig fram i Filippinerna tar TID. Bara att resa från Alona Beach till Malpascua tog ett och ett halvt dygn. Det startade med en ”halvtimmes” taxiresa från hostel klockan sju, tar en timme. Vänta på att få checka in på färjan i Tagbilaran, halvtimme. Vänta för att få gå ombord, en och en halv timme, färjan är en timme försenad. Åka färja, två timmar. Åka taxi till North Bus Terminal i Cebu, halvtimme. Vänta på buss och Mindymyggan och Flurin som ska ansluta från Singapore, två timmar. Åka helvetesbuss tre och en halv timme, tar fem timmar.

Chauffören kör enligt svenska mått mätt som en blådåre samtidigt som världsmetropoler sprängs i luften på tv, dinosaurier tuggar på oskyldiga barn, och utanför fönstret passerar vad som skulle kunna vara en hel actionfilm i sig: seniga kor och killingar i koppel, supermarkets på cyklar, fruktmarknader, jeansmarknader, tuppodlingar, hårfriseringar, risfältsplöjningar, och ett trettiotal basketmatcher (basket är Filippinernas nationalsport som ett arv från tiden då landet tillhörde USA). Jag lyssnar på Glimmande nymf på högsta volym i serpentinkurvorna och famlar febrilt efter den där omtalade inre ron.

När vi tillslut kommer, omskakade som tamburiner efter en femtimmars skolkonsert, fram till Maya varifrån båtarna som ska ta oss vidare till Malapascua går, är klockan redan sju och sista båten har gått – för två timmar sedan.

En vänlig flicka ledsagar oss hem till sin farmors hus där vi får bo i deras gästrum. Råttorna springer på taket och jag sover klarvaken. Dagen efter kan vi äntligen åka över med båten till Malapascua. Och som något resmagasin skrev: ”Robinsson-ö” och ”Paradis” är två uttryck som börjar bli rejält slitna för att beskriva Malapascua. Jag förstår verkligen varför.