Neon, Prada och OS i flermiljonersstaden Beijing

Att blogga i Kina visade sig vara svårare än anat. I Kina är alla wordpress-bloggar spärrade så vi kunde inte titta eller skriva på vår egen blogg. Och efter lite efterforskning visade det sig att även flera andra bloggverktyg är “stängda” för kineserna. Avsaknaden av tryckfriheten gör sig genast påmind.

Beijing är verkligen en gigantisk stad. Det tar fyra timmar att åka från västra till östra änden. Och där bor 17 till 20 miljoner människor (lite beroende på hur man räknar. Tydligen). Neonskyltar och enorma gallerior. Men någon folkstormning av energiska kineser som man tänkt sig, märkte vi inte av. I de flesta varuhus var det nästan ekande tomt och man kan undra om Beijingborna körde sig slut i och med OS i Beijing 2008 som tog slut någon månad tidigare. För OS är verkligen något som gör sig påmint. Loggan återfinns ÖVERALLT – från husfasader till youghurtpaket.

Silk street är ett megavaruhus med miljarder olika stånd. Och går du hit är det ungefär som att kasta sig ut till en hord av hungriga vargar. “You need Dieseljeans? Pradaglasses? Starbuckst-shirt?” “Only for you!” “Väärrry cheap!!!” – man blir helt matt. De flesta kan lite svenska fraser “vackra flicka” och “du ar min kompis”, det vill säga så länge man går med på deras pris, sen börjar de slå på en och skrika “you never come back”.

Jag började med att pruta ner en Adidaströja (ja, alltså en märkeskopia såklart) från 1350 till 200 yan (samma i kronor) och kände mig väldigt nöjd. Men träffade strax Mindy som glatt visade fram en likadan tröja som hon köpt för sextio yan i ett annat stånd. Det är verkligen skinn på näsan som gäller så vi prutar och prutar och får både Dolce Gabbana väska, Converse skor och Canada Goose vantar för småslantar. Det känns lyxigt! Och lite fel.

Sunniva, Elsa och jag blev påhoppade av två tjugoåriga kineser som ville öva sin engelska. De pratade och pratade och berättade om hur hårt det är att gå i gymnasiet i Kina – man pluggar dygnet runt alla dagar i veckan. Men universitetet är lugnare. Killen berättade att han har fyra syskon som hans föräldrar måste betala stora summor för till regeringen p g a enbarnsregeln. Och så berättade han stolt hur han jobbat som volontär under OS. Under sex månader tränades dom intensivt och arbetet var helt oavlönat. Men det verkade vara status att ha arbetat under evenemanget för han såg mycket nöjd ut. De var snälla och visade oss både en restaurang och en shoppinggalleria. Och sitt konstgalleri där vi fick köpa våra namn med kinesisk kallegrafi på sidenduk. Och de suckade åt våra inköp på Silk street och sa att de där kläderna hade de bara betalat hälften av summan vi gav för dem. Vi som tyckte vi hade prutat hutlöst. Men det var tydligen bara ur en dum svensks synvinkel.