Att skippa campingen visade sig vara ett klokt beslut – sju grader visade termometern när vi mitt i natten anlände till ett duggregnigt Christchurch på Nya Zeeland. En riktigt småstad med många mysiga kaféer och kaffebarer (flera ekologiska och fairtrade). Dock inte så mycket mer än det, så efter en dag hämtade vi ut vår hyrbil (den här gången en liten Nissan Pulsar) och körde iväg på väg 73: ”The great alpine highway”.
I Arthurs Pass tog vi in på ett hostel. Kaminen sprakade och alla satt och sörplade på en kopp te i vardagsrummet och hade det inte varit för den svårfångade nya zeeländska dialekten som kom ur allas munnar hade man nästan kunnat tro vi hamnat i en nordisk fjällstuga.
Nästa dag sken solen för första gången på några dagar och våra svenska gener sa att soldagar då ska man passa på. Så vi vandrade uppför ett fjäll. Mjölksyraibenenuppför. Men efter två timmar insåg vi att mödan var väl värd när den vidunderliga utsikten bredde ut sig i en sprakande kaskad av färger. Och plötsligt förstod jag varför både Sagan om Ringen-, King Kong- och Narnia-filmerna är till största del inspelade här på Nya Zeeland. Något du förresten blir påmind av överallt. Sagan Om Ringen-affischer, -souvenirer, -guidade turer, med mera, med mera. Men det kanske inte är så konstigt när filmen gav arbetstillfällen åt nästan halva befolkningen och drog in miljardbelopp åt landet.
Franz Josef heter en av Nya Zeelands största glaciärer. På den klättrade vi runt en heldag med isdubbar under kängorna. Ibland fick vi fira oss ner med rep, ibland klämma oss igenom trånga isgångar, ibland hacka oss uppför isbackar. Isen var vacker, skiftande i blå-turkosa toner. Turen var seg med alldeles för många turister på samma is. För mycket lyssna och vänta – för lite göra. Men en kul upplevelse!
