Första natten på transsibiriska järnvägen var händelserik. Efter att ha balanserat över toaringen i ett tappert försök att undvika kissväggarna, borstat tänderna i kolsyrat flaskvatten och krupit ner i svala sidenlakan (jag vågade aldrig använda den gamla filten efter alla varningsklockor om löss på just Transsibiriska) fylldes jag av ett lyckorus: efter tre års längtan ÄNTLIGEN PÅ VÄRLDENS LÄNGSTA JÄRNVÄG!
Jag och Mindy delade kupé med en rysk babusjka och en gubbe. Vi vaggades långsamt till sömn av tågets jämna gungningar och tuffande i 70-80 km/tim. Men sömnen blev kortvarig – babusjkan snarkade som en häst. Och några timmar senare skulle mannen kliva av. Översängen intogs istället av en ung kille som tog god tid på sig att göra sig hemmastadd och var alldeles för nyfiken på sina rumskamrater för att sova. Han började granska våra ansikten i mörkret med hjälp av sin ficklampa. Jag drog täcket över huvudet och låtsades sova samtidigt som jag försökte komma på några fula ord på ryska, det enda jag kunde erinra mig ifrån ryskalektionerna i fyran var “ÄTA RUSCHKAJA BANKA” – det här är en rysk burk.
Jag gav honom istället en arg blick och ficklampan fladdrade genast iväg till taket och släcktes. Några minuter senare var den tänd i mitt ansikte igen. Runt fem på morgonen började babusjkan sms:a långa brev. Tyvärr hade ingen lärt henne hur man stänger av mobilens knappljud.
Jag älskar det!