Det kändes nästan som att komma hem när vi klev på transsibiriska järnvägen (eller transmongoliska som den linje egentligen heter som fortsätter ner genom Mongoliet till Kina) igen i Irkutsk. Skillnaden var tågvärdinnorna som den här gången var mongoliska och vagnen som var inredd med glansiga guldmönstrade asiatiska tyger – och två gigantiska vattenmelonerna som tågvärdinnorna smugglat in i varje hytt(?!).
Vi hade placerats, som de ofta gör på transmongoliska tydligen, i en tågvagn tillsammans med alla andra icke-ryska turister. Fem minuter efter att vi gått på tåget kom alla turister snopna ut från sina kupéer med två stora vattenmeloner bärandes under armarna. Varför? Vad ska vi göra med dem? Tänk om de är fulla med knark och vi åker fast i passkontrollen? Men trots de nästan nio timmarna det tog för oss att ta oss igenom passkontrollerna (det skulle lysas med ficklampa, kontrolleras pass, visum och viktigpetteras) var det ingen av vakterna som låtsades om melonerna. Skönt.
Idag såg jag tågvärdinnorna skratta för första gången. Sunniva, Elsa och jag hade gått iväg en sväng på perrongen vid ett stopp mitt på den sibiriska tundran. Tåget brukar stanna sådär på varje tågstation, ibland fem minuter, ibland en hel timme. Plötsligt såg vi tåget börja rulla iväg från stationen. Med andan i halsgropen sprang vi för livet! Vi sprang för att inte missa veckans avgång och därmed en stor del av våra inplanerade resplaner När vi andfådda och med paniken lysandes i ögonen kom ikapp tågvagnen, möttes vi av en hord med passagerare och mongoliska tågvärdinnor som gapskrattade och pekade på oss – tåget skulle ju bara byta lok. Det var första gången jag såg tågvärdinnorna skratta.
