Inlägget presenteras i samarbete med EF språkresor.
Jag drömmer om vårsol, fågelkvitter och sorl från människor som krypit fram ur sitt vinteride. Jag drömmer om slottet på Montjuïc, berget ovanför Barcelona, om capullo de rosa, rosenknoppar som äntligen brister och om dignande slottsträdgårdar.
Här kommer ett inlägg från ett Barcelona som jag blev lite förälskat i en weekend i april förra året.
På trappan framför stadens konstmuseum, högst upp på berget Montjuïc, sitter människor med livsnjutande blickar på rad. Här är barn med morföräldrar, soloresenärer, par med picknick i väskan och studenter med stora drömmar. Att plugga spanska i Barcelona är populärt och det är förståeligt. Una cerveza, por favor. Någon köper kall öl från en kille med en hink fylld med is under armen.
Jag drömmer om årets första solstrålar på min vinterdöda hud. En sådan där njutsmärtsam historia ni vet. Som plötslig förbjuden het romans, eller som ett plåster som dras av lite för snabbt. Jag drömmer om att dra handen genom blommande blåregn. Non parlo italiano eller nej jag menar no hablo español. Ständigt denna språkförvirring.
Slottet, Castell de Montjuïc, ligger en bit bort på berget Montjuïc. Och sin romantiska omgivning till trots sägs det vara stadens minst omtyckta byggnad av barcelonaborna själva. Den byggdes i sin nuvarande skepnad 1751 och har sedan dess till stor del använts som fängelse och avrättningsplats för oliktyckande stadsbor. Det är inte bara örter och vackra utkiksplatser som lockar till Montjuïc, det är kontrasterna till de rivande blodhistorierna som gör drömmen lite mera verklig.
Jag köper en apelsin-solero från en kiosk och promenerar fram bland statyer och vidare längs med den magiska fontänen, Font Màgica de Montjuïc. En fontän som det sägs ska dansa varje kväll till klassisk musik och ljusspel. Men inte ikväll. Ikväll är vattnet i Font Màgica de Montjuïc lika stilla som trädgårdarna vi går genom. Men vad gör väl det när solen glittrar genom pilträden och jag kan gå runt med bara ben fastän det enbart är april?
Vi går tillbaka till utkiksplatsen, nedräkningen till solnedgången har börjat. Folk har bänkat sig på första parkett. Någon poppar en cava. Någon lägger en patiens. Här har vi utsikt över den magiska fontänen, över staden och över bergen som sakta blir blåare och blåare. Det är vi och de enorma statyerna med kuttrande duvor på. Vi väntar. Alla väntar.
Och så sakta försvinner den ned bakom horisonten. Drömmen om våren i Barcelona. Il sole eller del sol. Hur var det nu? Tur att den kommer igen.
Det här inlägget presenterades i samarbete med EF språkresor. Drömmer du också om en vår med paella och tidiga solstrålar? Spana in deras hemsida för språkresor till Barcelona. Orden, åsikterna och bilderna är som alltid enbart mina egna.
