Fjällridning hos Trumvallen – helgen då jag blev en cowgirl

Att kliva in på stallbacken är som att kliva rakt in i en vilda västern-film. En snäll vilda västern-film. Johan och Hanna kommer fram och möter oss i rutiga flanellskjortor, cowboyhatten på huvudet och skinnstövlarna där de ska sitta på fötterna. Det låter kanske klyschigt så här i text, men Johan och Hanna är långt ifrån någon klyscha. De är inte på väg till någon maskerad. De ÄR cowboys och cowgirls ända in i själen. De är allt det där jag saknar i mitt tafatta försök med spretig fläta och rutig skjorta i för gäll färg från H&M.

Jag är på Trumvallens fjällridning utanför Vemdalen i Jämtland. Anledningen är att Bucketlife-Katarina har fyllt jämnt och blivit ditbjuden av sin syster på helgridning. Vad hon inte vet är att vi är fyra till personer som gömmer sig i stugan när hon knackar på. En helg som blir magi rakt igenom. Låt oss ta det dag för dag.

Skålar på verandan efter att precis ha överraskat Katarina. Foto: Katarina / Bucketlife.
Vår fina stuga där vi sover tillsammans under helgen.
Vackra timmerstugor lite överallt.
Att resa till Trumvallen med tåg/buss tar hela dagen så första kvällen spenderas bara med ett glas vin i vår stuga.

Fredag: Topptur till häst

Vaknar upp av att Jenny lassar på med ved i kaminen. Stugan där vi alla sover har varken el eller rinnande vatten så det gäller att hålla elden vid liv. Men visst är det få väckningssignaler som slår ljudet av vedträn som sprakande konverserar inne i kaminen.

Jag vaknar lite nervös. Som om jag var elva år igen och det var första dagen på årets absoluta höjdpunkt: ridlägret. Vilken häst ska jag få? Tänk om alla andra är mycket bättre på att rida? Undrar om jag kommer ihåg vad som är fram och bak på sadeln? Tillåter inte funderingarna ta större plats i mig än att det hålls till lite härligt pirr i magen. Någon slags självbevarelsedrift har man väl ändå fått sådär tjugo år senare.

Medarbetaren Bianca är inte mindre cowgirl hon.
Så klart finns där även en hund i den mest perfekta färgskalan.

Min häst för helgen blir quarterstoet Coyote. “En av våra absolut mest erfarna hästar” säger Hanna och gör mig lite lugnare. Hästarna hos Trumvallen består till största delen av nordsvenskar och quarter. Många har blivit skänkta från människor som så gärna vill att just Hanna och Johan ska ta hand om dem. Hästarna tränas länge och noggrant innan de börjar användas på turridningarna. Och det här är verkligen något som märks. Jag har aldrig sett så många välskötta och trevliga hästar på samma ställe förut.

Jag och mitt quartersto Coyote.
Katarina med sin håriga nordsvensk.

Det här med att rida westernridning när man tidigare enbart ridit klassisk stil är inte helt enkelt. Fördelen med westernridning är att sadeln är betydligt skönare och du har ett horn att hålla dig i längst fram om det känns vingligt. Något som gör det enklare för den som aldrig tidigare ridit. Utmaningen för mig är dock att hålla tyglarna med en hand och att inte rida med helt strama tyglar. Istället jobbar man mer med sin egen vikt något jag egentligen gillar bättre eftersom det känns mer hästvänligt.

Så mycket cowgirl som jag kan bli.

Första dagen rider vi upp till en toppstuga uppe på fjället. Vi passerar fäbodvallar och galopperar längs med en lång ås. Sista galoppen upp till fjälltoppen är oslagbar. Här är det inte upptrampade ridstigar som gäller – tvärtom. “Se till att sprida ut er så att ni inte rider efter varandra. Och vad ni än gör: rid inte på stigen” lyder Hannas order. Syftet är att bevara den vilda naturen och att påverka den så lite som möjligt. Väl uppe äter vi lunch som tagits med i sadelväskorna och dricker kaffe ur termos.

Katrin som även går under det genialiska namnet Fjäll och klackar på Instagram.

När vi kommer tillbaka är det dags för vår egen middag. Hanna grillar lax och majskolvar över elden medan vi tar en snabb raggardusch. Solen tittar fram och färgar världen sådär gyllengul som den gärna skulle kunna få vara året runt.

Hanna berättar om sin resa till Vemdalen och hur hon gick från att vara stressad storstadstjej till att hitta sitt kall här uppe bland fjälltopparna. Bara några dagar tidigare har Kalle och Brita från SVT varit på Trumvallen och spelat in ett avsnitt med anledning av just detta. Även Katarina och hennes syster Johanna som driver podden Bortom Ekorrhjulet har ett avsnitt på samma tema. Rekommenderar att kolla och lyssna för inspiration!

Lördag: Oxsjövålen

Andra dagen och ny topptur står på schemat. Idag ska vi rida upp till Oxsjövålen. Som dagen innan är det mestadels i skritt eftersom terrängen till största delen är snårig och svårframkomlig. Men även om jag är en person som lätt blir mentalt uttråkad så är det helt omöjligt här på hästryggen. Som Katarina skrev på sin blogg: det är något meditativt över det hela.

Några gånger stannar vi längs med vägen för att vila. Hästarna binds fast i närmsta träd eller buske och själva kastar vi oss ned i blåbärsriset. Lunchen blir svampsoppa med baguette idag igen. Enkelt men magiskt gott när man befinner sig uppe på ett fjäll. Är det kanske utsikten som adderas på smaklökarna?

Terrängen vi rider i är långt ifrån någon ridhusmanege. Men Coyote är stadig på hoven och hittar den bästa vägen både över och under stockar. Genom myrmarker och branta backar. I början försöker jag styra som den forna ridskoleelev jag är, men inser ganska snabbt att bäst blir det om jag bara låter Coyote sköta saken själv. Så jag ger lite längre tyglar, tar ett stadigt grepp om sadelhornet och försöker vara så följsam som möjligt. En härlig känsla det med.

På kvällen blir det middag igen i timmerstugan bredvid stallet. Men det jag har smyglängtat mest efter under eftermiddagen är badtunnan. Två dagar på hästryggen gör sitt för en otränad kropp, och att sjunka ned i den rykande varma tunnan med en öl i handen är ett sådant där halleluja-moment. Där sitter vi sedan och pratar om livets alla frågor medan solen går ned.

Söndag: Dags för kofösning

Söndag och det har blivit dags för det vi alla har längtat efter sedan resan bokades in några månader tidigare: kofösning. Här vid Trumvallen går korna löst under sommaren och det har blivit dags att hämta in dem för att sedan kunna skicka hem ett gäng till sin ägare. Det är med andra ord inte bara någon liten kofösningslek vi ska vara med om, det är blodigt allvar. Får vi inte in varenda ko innan skymning så blir det jobbigt.

Vallar kossorna längs med älven.

Johan guidar oss genom hela kofösningen. “Ta högersidan där nu med Moonshine. Rappa på. Stopp inte för nära. Nu sticker en kalv till vänster, snabba på med Sebbe.” Det är det närmsta cowgirl jag någonsin varit, och det är helt fantastiskt. Ett tag verkar det som att vi missat några kor så jag, Anna och Johan sticker iväg i vild galopp för att leta. Det är rätt igenom snårbuskar som gäller och ned och uppför de brantaste backarna jag någonsin ridit i. När det känns fullkomligt livsfarligt tar jag bara ett stadigt tag i hornet och litar på att både Johan och Coyote vet vad de håller på med. Och visst vet de. De är ju både äkta cowboy och cowboyhäst.

Tillslut har vi fått in alla korna i paddocken. Pust.
Då återstår bara att sortera ut de som ska skickas iväg.
Inte det enklaste när siffrorna på deras små öronlappar är minimala. Men efter ett par timmar är vi klara.

Tack alla för en fantastisk helg! Ett hästäventyr jag verkligen rekommenderar dig som gillar att rida. Om du är sugen på att boka så finns allt på Trumvallens hemsida. Du kan även läsa mer om vår helg på Katarinas blogg Bucketlife och Annas blogg Turisterna.

2 kommentarer

  1. Vilken häftig upplevelse att få vara cowgirl! Förstår att ni trivdes under denna vistelse i de där vackra miljöerna. Jag har inte ridit sedan jag var cirka elva, tolv och blev avkastad av en häst som skenade. Får se om jag någon gång vågar igen!

Write a response

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng
Fantasiresor © Copyright 2018. All rights reserved.
Stäng