När det är vägen som är målet – på roadtrip i Australien

Problemen med vår roadtrip i Australien började redan på Woolworths supermarkets parkering i Darwin – motorn på vår nyhyrda Ford Falcon ville inte starta. Efter att ha väntat ett tag och försökt några gånger gick den dock igång och ivriga över att få komma iväg ignorerade vi problemet och begav oss – ut i Norra Territoriets outback. Termiternas rödbruna sandstatyer tornade upp sig längs med de kilometerlånga raksträckorna. Vi passerade överkörda kängurus och ”no swimming – crocodiles”-skyltar.

Tvåhundrameter in i Kakadu National Park kom vi – sedan övergick vägen till flod. Man trodde den höll på att gå av på mitten så vi var tvungna att vända och styrde kosan mot Litchfield Park istället. Där tältade vi på en camping med kängurus skuttandes omkring oss. Två sov i bilen och tre i tält – det var hårt och väldigtväldigt varmt OCH väldigtväldigt härligt! Nästa morgon ville inte motorn starta. Igen. Vi konstaterade att batteriet nog var VÄLDIGT dåligt och stängde av ac:n, radion och började öppna dörrarna samtidigt på ett-två-tre – allt för att ”spara på dom dåliga batterierna” (du har nog redan räknat ut att våra meckabilkunskaper är obefintliga).

När vi senare satt på en parkering i vår stekheta bil och väntade på att batteriet skulle laddas (!) kom en förvånad ranger och undrade om vi behövde hjälp. Efter en snabb titt konstaterade han att det bara var lite glapp i växelspaken. Skönt, tänkte vi och körde vidare.

Litchfield Park var fantastiskt vackert. Sprängfulla vattenfall, stora slätter med torra vackra skelettträd och fuktiga regnskogar.

Natt två slog vi upp vårt tält gratis bara vid kanten av en liten infartsväg. Bara vi, tusen myggor och tusen stjärnor och några vildsvinsgrymt ifrån skogarna – exotiskt värre.

Ute i outbacken på en av alla kilometerlånga raksträckor där mobilen saknat täckning i timmar, bilar passerar några gånger om dagen och närmsta byhåla ligger en timmes körning bort – just precis där går såklart vår motortemperaturmätare i botten och varningslamporna blinkar rött. Vi måste stänga av motorn. Efter en kvart hör vi en bil komma. Efter ytterligare en kvart kan vi ana den längst bort i horisonten. Och ännu en kvart senare har den hunnit fram. Den breda aussie-dialekten kan lokalisera skadan: motorremmen har gått av ”inget borde fungera som det ska”. Sunniva och Magda får åka med honom till närmsta stad och några timmar senare kommer en bogseringsbil och hämtar oss andra med bilen.

I stekande sol fördrev vi sedan dagen i byhålarnas byhåla: Mataranka ”the capital of never never”. En typisk outback-byhåla med massor av aboriginer som driver runt (australiens urbefolkning). Det är tragiskt att se – de som bodde här från borjan är nu i en extrem minoritet – många alkoholiserade och med rösträtt bara sedan 40 år tillbaka. Klockan fem stängde den affär som fanns och klockan sex var vår bil färdiglagad (på uthyrningsfirmans bekostnad) och vi kunde rulla vidare – on the road igen!