Addamma kör sin motorbåt full av tjoande malaysiska skolungdomar med stora orangea flytvästar och kallar sig för Jack Sparrow (från “Pirates of the Caribbean”) dag ut och dag in. I hörnet av byns egentligen enda gata står hamburgekillen och steker sina ägghamburgare tillsammans med sin mamma. Dag ut och dag in. Och på vårt hostel sitter kinesen och dricker öl och kollar på tv hela dagarna, fast han själv är ägare av hostelet bredvid. Det känns verkligen som om tiden här står stilla. Här finns inte så mycket annat än den starka solen, det turkosa havet och de vita stränderna. Men det värsta (eller kanske bästa?) av allt är att vi börjar falla in i denna extremt “laid back”-livsstil. Vi softar mest runt i våra flipflop mellan palmskuggan på stranden, det ljumna vattnet och de få restaurangerna – och njuter!
Fast onjöt gjoirde jag när jag för första gången på resan låg däckad av matförgiftning. Samma kväll som vi glada hade konstaterat att vi ju aldrig blir magsjuka TROTS att vi borstar tänderna i kranvattnet, dricker isbitar, glömmer handalcogélen och att äta magsyretabletterna. Man ska aldrig säga aldrig…
I Malaysia är de flesta muslimer. Vilket märks speciellt på stranden. En hel hög av muslimska tjejer ville fota sig med oss i bikini – kändes konstigt att stå där och le bredvid deras slöjor och overallbaddräkter. Jag undrar hur dom ser på oss…?
