Vilda östern och hästfolkets land – Mongoliet

Förväntansfulla och påpaltade satte vi oss i den gråa, ryska folkabussen. Det enda vi visste var att vi skulle vara borta i fem dagar. Någonstans i Mongoliet. Vi hade hyrt en mongolisk chaufför och en engelsk guide. Guiden visade sig vara chaufförens 22-åriga dotter, Badamaa, och den engelska vokabulären visade sig bestå av tio hälsningsfraser. Det var bara att släppa kontrollen, blicka ut över de halmgula oändliga slätterna och låta sig skumpas in i bilens gungningar “off road” över knastrande torrt gräs ut i ovissheten.

Naturen var helt fantastisk med fnasiga, stora, böljande kullar under ett stekande klot på en knallblåhimmel. Små getter här och var, och ibland en jurta. Så fort den skraltiga motorn stängts av stod den klara kyliga luften knäpptyst mot trumhinnan.

Vår chaufför – en gammal mongolisk man, Chuubaa, hittade fram på de oftast obefintliga vägarna som om det vore hans eget vardagsrum. Med jämna mellanrum gick bilen sönder och han hoppade ut och skruvade lite – efter en stund var vi på väg igen och Chuubaa fortsatte sitt hemtrevliga mongoliska småpratande med sig själv.

Första natten tog vi in på ett motel. Det kändes som vi hamnat mitt i en Vilda Västern-film, fast i det här fallet Östern. Efter att ha skumpat fram över slätterna utan en människa eller hus i sikte på flera timmar, tornade plötsligt en radda med små stugor upp sig. Sju hus på rad och några jurtor. Små hästar stod fastbundna utanför. Motellrestaurangen var tom så vi packade upp vårt spritkök och kokade pasta mitt på golvet.

Badamaa berättade att det här var hennes första tur någonsin utanför Ulan Bator. Och efter två dagar, när vi satt och tryckte bakom en klippa för att jurtacampingens ägare inte fick se oss (vi fick tydligen egentligen inte bo där…), berättade hon med gråtklump i halsen att hon saknade sin familj och sina vänner och att hennes pappa tyckte hon var dålig på engelska. Nejdå, sa jag och hoppades att jag lät övertygande. Sedan sprang vi in i minivanen och åkte därifrån, bortsmugglade från campingägarens åsyn. Chuubaa och Badamaa snodde med sig en blommig termos med kaffe.

Flera av nätterna sov vi i jurtor varav den sista tillsammans med en mongolisk nomadfamilj. En jurta ensam mitt ute på slätten där en tjugofemårig kvinna bodde tillsammans med sin mamma och två släktingar. Kvinnan ägde en hästflock på fyrtio hästar, en flock med kor och massor av getter. Gästvänligheten visste inga gränser och vi fick både getmjölk utspätt med varmt vatten och salt, jäst hästmjölk (mongolisk specialitet), egen tillverkad yoghurt och någon form av kvarg. I jurtan fanns radio, tv och en dvd som drevs med hjälp av ström från solceller på taket. Vi fick sova i mitten på golvet kring kaminen medan de andra fyra delade på två smala järnsängar. De skrattade och pratade och tittade med stora ögon på dom sex tjejerna som sov med alla sina kläder på under tjocka filtar i mitten. Vi skrattade tillbaka.

Varje år flyttar familjen jurtan fyra gånger – om en vecka var det dags att flytta till deras vinterställe några kilometer bort. Så lever de sitt liv. 30 grader på sommaren, 30 minusgrader på vintern. Mjölka getter, ysta ost och bygga jurta. Och innan vi hann blinka satt vi på varsin liten mongolisk häst rejsandes över slätten för att valla getter. Som en riktig Djingis Khan-krigare.

“You are very young but you are always happy” konstaterade Chuubaa flera gånger och gav oss presenter. En stor tung peng med någon stilig man på och kommunistiska slagord och symboler. Mongoliet är ett kommunistiskt land och Chuubaa själv en kommunist. Han berättade, med Badamaas hjälp förstås, att många turister är jobbiga men att vi alltid var så intresserade och glada. Vi bjöd honom och hans dotter på mongolisk restaurang som tack.

Under turen fick vi även trava på lurvig kamel, besöka templen (bl a Djingis Khans släktings, släktings, släktings…), följa med till en nationalpark där världens enda helt vilda vildhäst finns Przewalskis hästen, och åka upp i huvudet på Djingis Khans häst – en nybyggd gigantisk silverstaty av den store krigaren.

Jag är helt säker – till Mongoliet ska jag igen!

Mongoliet – mitt restips:

Vi bokade inte våran tur i förväg utan via Zaya Hostel direkt på plats i Ulan Bator. Det blev mycket billigare! En 5-dagars tur inkl. bensin, bil, chaufför, guide, mat, boende – ja allt, kostade 1000 sek per person (vi var 6 personer totalt).