Nattåg till Kiruna och Abisko nationalpark

I reklamsamarbete med Abisko Guesthouse.

För ungefär två månader sedan klev jag och Katarina från Äntligen vilse på SJs nattåg på Stockholms centralstation. Med slutdestination Kiruna. Vi hade lyxat med den dyraste kupén (ungefär totalt 2500 kr per person t/r) för att få ha den alldeles för oss själva, och ja, det var nog ett mycket smart drag för vi fick knappt plats ändå.

Prosecco fick vi dock plats med. Vi firade så klart. Och bloggade på rad. 

Dit skulle vi! Med tåget som även kallas för Arctic Circle Train. Som ett sagonamn.

Tyvärr var kupén så liten att jag inte ens lyckades ta en enda vettig bild på den. Men här är korridoren!

Efter en överraskande god vegetarisk lasagne i bistron, vaggades vi in till tågets skumpningar. Så mysigt ändå. Nästa morgon vaknade vi och började förbereda oss för frukostvagnen. Jag hade verkligen sett fram emot att strosa dit, äta en frukost i lugn och ro, dricka morgonkaffe med det norrländska landskapet smekandes förbi utanför fönstret. Men nej. ”Tyvärr kommer tåget att tas ur trafik. Ni som ska vidare får byta till buss istället.”

Den enda bild jag hann ta i dagsljus på det snöbeklädda landskapet innan vi var tvungna att gå av.

Hej Nattavaara och minusgrader.

I Nattavaara fick vi alltså hoppa av tåget och byta till en ersättningsbuss istället. Så var det med den frukostron. Jag måste dock säga att SJ var väldigt lätta att ha att göra med efteråt, och vi fick tillbaka en stor del av biljettpriset enligt deras resegaranti eftersom vi blev nästan tre timmar försenade. Och buss var ganska mysigt det med. Det enda jag tycker de kunde ha gjort bättre var att typ dela ut kaffe och en frukostsmörgås eller åtminstone vatten till alla, eftersom de flesta inte ens kunde ta sig till bistron för att köpa frukost.

Väl i Kiruna blev vi upplockade av vår alldeles egna Kirunachaufför a.k.a. Helena / Oh Darling. Hon säsongsjobbade däruppe just då, och tillsammans skulle vi utforska både Abisko nationalpark men även hennes hemby: Mertajärvi. Vi började med att fylla på matsäcksförrådet innan vi begav oss ut i Abiskos vilda marker.

Kiruna, staden på språng.

Kirunas vackra kyrka i vinterskrud.

Med bagaget fyllt med jokk-bärdrycker och bananer och en och annan choklad, rullade vi ut i ödemarkerna.

Namnet Abisko kommer av det nordsamiska Ábeskovvu, som betyder ungefär ”skogen vid det stora vattnet” och syftar på närheten till Torneträsk (wikipedia).

Vår första övernattning gjordes i samarbete med Abisko guesthouse. Ett vandrarhem och lägenhetshotell norr om polcirkeln som erbjuder alltifrån snöbowling till fisketurer. Vi var inbokade på en klassisk norrskenstur med skoter senare på kvällen och laddade batterierna med mat från deras ”aurora food truck”. Det blev en hemmagjord älgburgare. Måste ju testa!

Precis när skoterturen skulle börja, började det även att snöa kraftigt. Med andra ord: inte så stor chans att se något norrsken. Så vi åkte mest runt i snön. En intressant sak jag konstaterade ganska snabbt var att väldigt många av de guider (inkl. vår skoterguide) som vi var i kontakt med under resan, kom från andra länder och vara bara här för att säsongsjobba. En märklig känsla att inte ens kunna prata svenska i Sverige. Personligen tyckte jag det var härligt, men inget jag alls hade förväntat mig innan. Hade nog snarare tänkt tvärtom, att i Norrland finns det inte någon mångfald över huvud taget, fördomsfull storstadsbo som jag blivit.

Snöyra som sagt.

Vi mötte ett hundspann som också var ute och sprang i snön.

Jag och Katarina i våra ulltröjor från Island.

Jag hade sett på Instagram att en bloggare jag rest med bara några veckor tidigare på Åland, Sylvia, också befann sig i Abisko precis samma kväll. Älskar sociala medier när sådant händer. Så vi blev överbjudna på fika i hennes kompis Rachels husbil. Där bor Rachel och hennes pojkvän året runt, och åker runt till platser de gillar. Alltså compact living jag någonsin har sett tror jag. Rachel hade bakat kaka och bjöd på aeropress-kaffe i blåmönstrade emaljmuggar. Fint ska det vara liksom, om man bor i husbil. De har ett instagramkonto som man kan följa.

Nästa morgon gick vi upp tidigt för att hinna se den berömda Lapporten i soluppgång från Björklidens fjällhotell. Och vad den kämpade där bakom molntussarna och färgade hela världen blå och rosa. Men Lapporten förblev inlindad i dimslöjor.

Innan vi begav oss tillbaka till Kiruna igen så lyckades vi ta vår första gruppbild. #NordicRoadtrip-gänget hälsar och säger hej! Visst har vi mycket fint precis runt husknuten?