Övergiven koppargruva och glittrande glaciärer i Kennicott, Alaska

Med en grön tråd inhandlad i sista sekund från IGA i Copper Valley, och med en sax från Katarinas första hjälpen-kit, vandrade vi iväg från McCarthy mot den övergivna gruvbyn Kennicott på midsommarafton. Att det var en nationalpark vi befann oss i och att det innebär att man inte går runt och knipsar småblomster lite här och där för att göra midsommarkransar var något vi kom på långt senare.

Planeringsmiddag kvällen innan på The Potato i McCarthy.

Från McCarthy till Kennicott är det cirka 6,5 kilometer.

För 5 dollar kan man ta The Kennicott Shuttle som går varje halvtimme.

Vandring från McCarthy till Kennicott

Vandringen till Kennicott var både fantastiskt vacker och extremt myggig. Jag varvade mellan att klappa mygg på sig själv och att klappa i händerna för att skrämma iväg eventuella björnar. En ganska märklig vandringsstil om ni försöker att visualisera er det hela. Efter elva dagar i Alaska kan jag dock konstatera följande: mitt myggsprej var det absolut sämsta tror de alaskanska myggen mer uppfattade det som en appetizer, Jeanettes var istället det bästa (det som heter Mygga på Apoteket).

Vandrandes fram i någon slags ofrivillig klappdans, insåg vi snart att vår väg övergått till något som mer och mer börjat likna en flod. När Lenas flipflops (because why not) dessutom gick sönder bestämde vi oss för att ge upp och liftade med en shuttle de sista kilometrarna till Kennicott. Tror hans bil fortfarande är fylld av alla de myggor vi släpade med oss inklusive några kilogram av lera.

Kennicott – en övergiven koppargruva och by i Alaska

När jag hör ”övergiven by” tänker jag på gråa betonghus med krossade fönsterrutor och spöken bakom dörrarna. Eller åtminstone något mer i stil med den övergivna sovjetstaden Pyramiden på Svalbard. Istället anlände vi till en grönskande liten oas, röda stugor med vita knutar, sprittande björkar och en kaffebar utplacerad precis framför mina alltid så kaffesugna ögon med det mest ospökiga namnet ”brew with a view”. Vi anlände med andra ord mitt i en svensk midsommaridyll.

Kennicott, byn där gruvarbetarna och deras familjer bodde.

Utsikten smakade visserligen bättre än kaffet just här…

Vi åt även lunch with a view på Kennicott Glacier Lodge.

Gamla fina burkar i ett museum.

I Kennicott utvann man koppar och självklart finns där även en juvelerare.

Glaciären Kennicott är döpt efter den alaskanska upptäckaren Robert Kennicott. När sedan kopparn hittats och gruvföretaget skulle bildas råkade man stava fel på sitt företagsnamn och stavade det med ”e” istället för ”i”. Gruvföretaget heter fortfarande Kennecott, medan glaciären heter Kennicott. Hur byns namn stavas råder det onekligen fortfarande delade meningar om.

På guidad tur i kopparfabriken Kennecott

Man kan strosa runt i Kennecott själv, men för att komma in i alla byggnader så behöver man gå en guidad tur. Det finns flera turer per dag och de är cirka två timmar och kostar 28 dollar. Helt klart värt om du har tagit dig hit.

Med röda hattar vandrade vi upp till toppen av kvarnen. Varje dag fraktades 1200 ton malm från de fem gruvorna till kvarnen där kopparen sedan utvanns i olika steg. En avancerad process som jag ska erkänna gick in genom ena örat och ut genom det andra, men häftigt ändå att se alla maskiner som fortfarande var helt intakta. Under gruvans glansdagar 1911-1938 tjänade företaget Kennecott Copper Company över hundra miljoner dollar vilket även gjorde dem till en av de största kopparproducenterna i världen.

Wrangell-St. Elias nationalpark

Kennicott ligger i USAs största nationalpark Wrangell-St. Elias. Här kan man vandra längs med den sandtäckta Kennicottglaciären till den mer vitglittrande Rootglaciären. Hela tiden med landets näst högsta bergstopp (Mount Saint Elias, 5 489 möh) i periferin. Lupinerna blommade, bäckarna porlade, och bergen skiftade i smaragdgröna färger. Svårt att återge i ord. En sådan där vandring som tatuerar in sig i själen.

Vi gå över daggstänkta berg, fallera
som lånat av smaragderna sin färg, fallera

Det blev ingen midsommarkrans. Tråden ligger fortfarande kvar i Katarinas väska. Men jag kommer aldrig glömma det som ersatte den. Vyerna. Äventyret.