Resan till Pingyao var ett riktigt äventyr. Den började med nattåg från Beijing Västra – världens största järnvägsstation. Där var vi tvungna att scanna väskorna och gå igenom metalldetektor för att komma in i stationshuset, precis som man måste göra varje gång man ska åka tunnelbana eller buss i Beijing.
Vi hade bokat de billigaste hard sleep-biljetterna vilket innebar att vi sov högst upp av tre sängar i en “kupé” med sex personer. Kupéerna hade inga dörrar ut mot korridoren och det var både rökigt och livat och trångt (vi vågade inte lämna våra väskor bland de andras så vi stuvade in dem i den redan alldeles för korta sängen och sov halvsittandes).
Halv fyra på morgonen klev vi av tåget i Pingyao. Det var mörkt och inte en människa vid det lilla stationshuset. Som vanligt visste vi inte vart vi skulle utan började bara vandra åt det håll som kändes minst fel. Och bredvid oss körde en taxichaufför som hela tiden ropade “hallo, hallo, taxi?! Hallo!”. Vi hade redan svarat nej åt hans fyrapersonersbil en miljon gånger men han var envis och körde och ropade bredvid oss hela de vå kilometrarna.
När vi väl kommit innanför Pingyaos stadsmur fanns inte ett enda gatuljus i de trånga gränderna. Vi blev plötsligt ganska tacksamma för den jobbiga taxichaufförens billyktor som lös upp vägen. Vilket han också insåg och stängde av motorn – allt för att vi skulle köpa hans taxitjänst. Tysta tassade vi fram över kullerstensvägen mellan de mörka husskepnaderna. Vi såg knappt varandra, det kändes som vi kommit till en spökstad. En arg hund skrämde upp oss ytterligare när den kastade sig mot gallergrinden bredvid. Vi konstaterade att nu kommer taxichauffören råna oss och fortsatte skräckslagna vår vansinnes vandring genom den totalmörka staden. Tillslut anade vi ett lampsken och skyndade dit. Det var ett skröppligt hotell. Där satt vi sedan i två timmar och drack långsamt på en Coca Cola bredvid den förbryllade receptionisten. Så fort ljuset smög sig fram kröp även livet fram ur de små dörrarna. Grönsaker dukades ut på vägen, kokande grytor suktade magarna och hantverksbodarnas dörrar slogs upp. Kineser, hundar, hönor och cyklar for omkring oss och det var svårt att ana att här just varit mörkt, öde och dödstyst.
Pingyao är Kinas äldsta helt bevarade stad från 1400-talet. Den är omgiven av en vacker stadsmur och det är massor av smala gränder och småbutiker (mest turistiga souvenirer tyvärr). Diana, Sunniva och jag hyrde cyklar för tio kronor och tog oss ut på landsbygden. Att ta sig ut ur staden var jobbigt – fullt av mopeder, cyklister och folk. Och det tog inte många minuter så hade jag krockat med en vespa och två kineser. De såg chockade ut men alla överlevde förutom min mandarin så vi trampade vidare. Vi cyklade mellan mängder av majsåkrar och kossor och fattiga hus.
I morgon bär det av – mot Shanghai!
Tack för informationen om vad ”hard seat” innebär. Rapporten har ett ökande drag av ”äventyr” än tidigare. Hoppas det inte blir alltför äventyrligt. Tack igen för intrycksförmedlingen. Lycka till med fortsatt hard seats resandet.
Hälsningar till hela gänget
Marcus
Hoppas ni inte har allt för ont i rumpan efter den
sittningen. Du skriver jättebra Sofia!