Norrsken i Kilpisjärvi och konsten att överleva minus fyrtio grader

Ryktet sade att om du vill se norrsken i Finland är Kilpisjärvi the place to be. Så vi åkte dit. Kilpisjärvi ligger vid fotan av berget Saana, längst ut i armen på Finland, även kallat för den ”Lapska armen”. Härifrån utgår flera vandringsleder, bland annat till Treriksröset.

”Fjället Saana vid byn Kilpisjärvi är heligt för samerna och gåvor till guden Ukkonen fördes till toppen av berget. Saana spelar en central roll i många lappländska berättelser.”

Under vår bilresa från Hetta till Kilpisjärvi hann temperaturen gå ner till minus trettioåtta grader. De stelfrusna landskapen som svischade förbi utanför taxifönstret kändes nästan skrämmande – vad gör vi om bilen går sönder mitt här ute i nowhere? Det perfekta soundtracket hade hur som helst varit:

Skulle det bli några norrsken i Kilpisjärvi?

Framåt kvällen anlände vi till Tundrea Holiday Resort och vår varma fjällstuga. Vi kunde knappt äta av middagen som serverades i bastustugans foajé i ren nervositet för om kvällen skulle bli kvällen då vi såg norrsken för första gången.

Vi behövde inte vänta länge förrän himlen beslöjades av gröna dansande skikt. I minus 38 grader och någon slags förkylningsfrossa försökte jag fotografera himlen utan stativ, ingen hit kan jag säga, så jag ursäktar bildkvaliteten.

Nästkommande dag stod snöskotertur på schema. Men då termometern nådde -40°C så ansåg till och med finländarna att det var för kallt. Istället gosade vi med den superenergiska hunden Wendy, fick titta på samekläder och prova spark. Vi fick även låna enorma overaller och tjocka boots eftersom inte ens vanliga hederliga dunjackor räckte. Australiensaren Shanes extas över både kyla och snömängd visste inget slut.

Resten av dagen spenderade vi inne vid kaminen i vår stuga, tillsammans med kanelbullar och varm choklad från K-Market. Som tur är har bloggare inga problem att roa sig själva. Tangentbordssmattrandet blev till en egen symfoni ackompanjerad av brasans sprakande.

Den natten var den kallaste på mannaminne och vad som höll mig mest varm var varken ullunderbyxor eller raggsockor, utan JiaJias genialiska uppfinning från Kina: någon slags plastig platta som, efter att blivit vikt en gång, utsöndrade värme i flera timmar. Som att ha ett element under täcket (eller en varm Wendyhund).

Det här var det sista inlägget från finska Lappland och här kan ni se min fina blogg-grupp (från vänster JiaJia, jag, Martijn från We12travel och Shane Dallas från The Travel Camel).

Tack till Nordic Bloggers Experience och Visit Finland för denna resa. Orden och åsikterna är som alltid här på Fantasiresor enbart mina egna.