Med husky och släde genom ett stelfruset snölandskap

”Vad ni än gör, släpp inte släden!” Det var resans hittills kallaste dag i finska Hetta, -28°C och jag skulle äntligen få prova på att köra hundspann. Påpälsade med overaller, invirade i halsdukar och med tjockaste bootsen ever var vi redo för att testa Hetta Huskies tolvkilometers-tur.

Hetta Huskies har 150 lurvigheter i sitt hundstall, de flesta är Alaskan huskies men där fanns också några sibiriska varianter. Jag har nog aldrig sett så välskötta hundar tidigare, överallt satt upphäftade träningsscheman, medicinlistor, dagsformsrapporter, foderstater, släktträd med mera med mera. En arktisk oas för hundkärlek.

Granarna var mer snöbekymrade än någonsin och solen tog tydligen återigen sovmorgon. Men de pigga huskyögonen och kramvänliga arktikpälsarna fick åtminstone mig att klarvakna. Den bästa nyheten: när hundarna inte längre orkar dra släden adopteras de bort – gärna till Sverige (här kan du kolla in vilka pensionerade hundar som letar hem just nu och sukta över en hårboll att ha hemma).

Jag började vår huskysafari med att vara slädåkare, nedpackad under en tjock filt från finska vinterkriget och med halsduken uppdragen till ögonen försökte jag att fota så gott det gick innan kameran skulle dö helt i den isande vinden. Med hänsyn till hundarnas noggranna träningsschema fick vi inte styra släden utan hundarna följde istället en redan insprungen rutt. Bromsa och driva på sköttes däremot av den av oss som agerade huskykusk bakom släden.

Förutom några glada hundskall svischade vi fram i tysthet genom snön. Som i en saga! Mitt därute på den stelfrusna sjön hände sedan det som inte fick hända: The Travel Camel med hundspannet framför oss tappade sin släde och huskisarna galopperade vidare i ivrig fart bort mot skogsbrynet. Som TUR var lyckades slädföraren längst fram i ledet få tag i det lyckliga hundekipaget och trycka ner bromsen. Pust. Hade kunnat sluta illa.

Tårna, ögonfransarna, kamerorna – ja, allt var fruset när vi gjorde vårt första stopp en timme senare i en liten trästuga. Varm choklad och den finska fikaspecialiteten: varm gnisslande kaffeost (på finlandssvenska brödost) med hjortronsylt, fick åtminstone själen att tina lite. Tårna förblev dåsiga där inne i de enorma stövlarna.


På hemvägen var det min tur att agera huskykusk. Och varm skulle jag bli för hundarna hade tydligen tröttnat på att lufsa runt med turister i skogarna. I varje uppförsbacke stannade de och sprang inte förrän jag själv hade puttat hela släden upp till toppen. Herregud, dödsförkyld och med den isiga luften att sluka i andnöd av ansträngningen kände jag mig mer som en av huskysarna än någon tuff slädförare. Kunde känna Kung Vinter stå där och skratta i sin snöskrud.

Men ofrivilliga träningspass och lätt köldskadade händer till trots: En helt otrolig upplevelse som är värd varenda ansträngning. En check på min bucket-list och ett minne för livet.

Tack till Hetta Huskies och Nordic Bloggers Experience 2015 för denna upplevelse! Orden och åsikterna är som alltid här på Fantasiresor enbart mina egna.