På strövtåg i Venedig

Runt femtiden anlände vi till Venedig, utmattade från vår bedårande tågfärd genom Brennerpasset. Det enda rätta var att leta reda på mer burrata. Så vi gick, efter tips om att det skulle vara ett av de hippare haken bland lokalborna, direkt till restaurangen Al Timon.

Den tyska burratan kan slänga sig i väggen. Klart den ska serveras i Italien! Restaurangen var liten och mysig, full med italiensk energi och stressad men gullig personal. En (eller två) burrata, en parmesanig lasagne, en pannacotta och ett par glas rött senare var den italienska aftonen fulländad.

Vi bodde på Hotel Principe, ett fyrstjärnigt hotell mitt i smeten. Inte min stil direkt med sina guldiga barocka detaljer matchat med ännu fler guldiga blommiga detaljer och flådiga marmorgolv, men kände mig som en prinsessa på ärten för en natt. Och det är ju absolut inget fel med det.

Dag två tog jag och Tove saken i egna händer och begav oss ut på upptäcksfärd. Med Vagabond-Pers Venedigartikel som inspiration hade vi de mindre kända kvarteren i sikte. Vi började med det delikata torget Campiello de la Scuole och de gamla judiska kvarteren däromkring. Överallt vilade ett slags ljummet lugn. Jag tror Venedig är perfekt just sådär i september-oktober.

Venedig är sjabbig romantik och maskeradbal, en stillastående oas blandat med en bubblande kreativitet. En operett av gondoler och souvenirstråk men här och där en oupptäckt gränd eller en turisttom restaurangpärla. Och överallt dessa smaragdgröna kanaler.

Ett Venedigmåste är förstås Markusplatsen. Magnifik på sitt sätt men lite för många turister – och duvor. Ryktet om han som beställde en kaffe utan att kolla menyn, och fick en chocknota på 60 kronor, gjorde att vi skyndade vidare in bland de gul-orange-rosa gränderna igen.

Från Markusplatsen gick vi till Campo Santa Margerita. Ett torg där det till skillnad från Markusplatsens ständiga fotohets vilade ett lugn. Här satt gummorna och tittade och det räckte gott och väl som aktivitet för den förmiddagen.

Vi slog oss ner för en sedvanlig fika. Bonita hade tipsat mig om att om man verkligen vill avslöja en glassmakares talang ska man testa hens choklad- respektive citronglass. Dessa två smaker är tydligen svårast att göra riktigt bra och kräver hela paletten av talang. Blir det rätt blir det fantastiskt. Speciellt ihop. Den här glassmakaren klarade testet galant.

Jag kan tyvärr inte lova att kanalbilderna kommer i rätt ordning, det var helt hopplöst att försöka hålla koll på dem. Det jag dock kan lova är att Venedig är precis så vackert som man kan tro, det spelar ingen roll om du hamnar i en återvändsgränd, vid en sophög eller med ”fuck off” klottrat på väggen intill – det finns alltid något delikat balkongräcke eller en bohemiskt ihopslängd blomsterkonstellation inom räckhåll att vila ögonen på så länge.

Venedig var den sista destinationen för vår tågluff. Härifrån flög vi sedan hem till ett grånande Sverige.

Resan var en pressresa arrangerad av Interrail. Åsikterna och orden är som vanligt här på Fantasiresor enbart mina egna. I nästa resa här på bloggen tar jag dig igenom den slovenska landsbygden – kommer till helgen!