Risterrasser, färska fikon, papayaträd, rivande raviner, och sockerrör vajandes som dammvippor i vinden. Landskapet på ön Santo Antão i Kap Verde skiljer sig så mycket från den betydligt populärare charterön SAL att det är svårt att förstå att man befinner sig i samma land. Enorma hotellkomplex och solstolar ersätts istället av gröna spetsiga berg och dramatiska lavastränder. En ö som inte så många hittar till – och som just därför är mödan som krävs för att ta sig dit väl värd.
>> Resan till Kap Varde genomfördes i slutet av november 2019 <<
Att ta sig till Santo Antão kräver lite tid
Att ta sig till Santo Antão innebär för oss en flygresa från Stockholm till SAL (Ving, direktflyg, 2000 sek t/r), en övernattning i staden Esparog på SAL (400 sek/dubblerum och frukost), en inrikesflygning från SAL till ön Sao Vicente (Binter Cabo Verde, 45 min, 1800 sek t/r), och sedan en bilfärja från São Vicente över till Santo Antão (1 tim, biljett köps i hamnen, 160 sek t/r).
Men så fort vi lämnar båthamnen Porto Novo och far iväg ut i landskapet med vinden i håret känns det värt varenda restimme. Vi sitter på flaket till pickupen som ska ta oss den sista timmen till boendet i Páuldalen. Vägen slingrar sig längs med Atlanten på ena sidan och sandfärgade bergmassiv på andra sidan. Då och då far vi igenom någon liten by med färgglada husfasader och exotiska frukter staplade på hög i små butiker.
Santo Antão är på grund av sin otillgänglighet fortfarande väldigt oturistig. Det bergiga landskapet gör att ön saknar sandstränder på samma sätt som till exempel charterön SAL. Å andra sidan är den ett himmelrike för den som vill vandra i oslagbara landskap. Eller: för den som bara vill spendera lite mer tid med sig själv.
Med utsikt över Páuldalen: Casa das Ilhas – boendet på Santo Antão
Casa das Ilhas heter det knallgula boendet vi bokat (3-500 sek/dubbelrum). Det ligger inbäddat en bit upp i den prunkande dalgången Pául. Här bor man bland molntussar och en skog av fluffiga sockerrör. Bilvägen når inte ända fram till boendet utan det är en mycket brant promenad som gäller varje gång man ska upp eller ned.
Varje dag går det att boka in sig på den hemmalagade middagen (100 sek) tillsammans med övriga gäster på boendet. Vill man hellre leva efter sin egen mat- och sovklocka finns hotellet Chez Hujo som ligger nere vid bilvägen. Där serveras god omelett, färskpressad mangojuice och användbart wifi. Jag lyckas till och med genomföra en Zoom-konferens med mina Berghs-kursdeltagare en tidig morgon.
Vandring på Santo Antão #1: Páuldalen
Vi gör två heldagsvandringar på Santo Antão, den första i den vackra Páuldalen. Tyvärr har jag svårt att återge exakt hur vi går, föreståndarinnan ger oss en egenritad karta som verkar extremt logisk när hon förklarar den men totalt ogripbar när vi väl står där på stigen.
I träden hänger fikon och klasar med papaya, ibland ett hus av lera och halm, ibland en gris med sina bäbisar fastkedjad vid en palm. Risodlingarna böljar sig längs med branterna och långt där nere mellan de smaragdgröna bergmassiven glittrar Atlanten. Molntussar som sockervadd far fram i ilfart, ibland nedanför våra fötter, ibland i en nyans av lila.
Vyerna är sådär storslagna så det nästan känns svårt att andas. Jag drar in ett djupt andetag för att liksom spara ned så mycket det bara går i lungorna, blodet, minnet, själen men någonstans på vägen inser jag att det inte är möjligt och det är då den där uppgivna utandningen kommer. Vad ska man göra med allt vackert? Jag vill helst svälja ned allt och spara i mig för alltid.
Vandringen är enkel eftersom den hela tiden följer en upptrampad stig eller trappor. Men det går hela tiden ganska brant nedför, eller uppför. Så jag rekommenderar ordentliga skor, åtminstone inte sandaler. Eftersom jag varit snål vid bokningen av flygbiljetten hos Ving och inte betalat 300 sek extra för ett incheckat bagage, så har jag rest till Kap Verde en vecka med enbart 6 kg handbagage (lovar ett eget inlägg om packningen). Istället för ett par vandringsskor har jag därför prioriterat min MacBook på 1,7 kg och rest i gympaskor. Det fungerar faktiskt oväntat bra även för vandringarna. Men som sagt: det behövs ett par riktiga skor åtminstone.
Vädret på Santo Antão är perfekt vandringsväder. I Páuldalen är det runt 22 grader eftersom molnen nästan alltid är närvarande där, medan det nästa dag är runt 26-28 grader och strålande sol när vi går längs med kusten. Vattentemperaturen är ungefär som luften, 23-25 grader. Och det bästa? Temperaturerna i Kap Verde ska tydligen vara ungefär samma året runt.
”Sandras house” säger vi om vi går vilse och så dyker någon vänlig lokalbo fram bakom någon sockerrörsplanta och pekar oss åt rätt håll. Sandra bor i en by bestående av några enstaka hus som klamrar sig fast längs med kammen av ett bergmassiv. Där säljer hon kaffe och läsk till den som orkar bestiga berget. Utsikten består av en 360-gradig utsikt med gröna berg och dalar i all oändlighet.
Efter Sandra passerar vi ytterligare ett hus där det går att köpa läsk, och efter det är det ”Ivones house” som är riktmärket innan vi är framme
Vandring på Santo Antão #2: Från Cruzinha till Ponta do Sol
Andra dagen bestämmer vi oss för att vandra längs med havet. Föreståndarinnan hjälper oss boka en taxi som kör oss från Pául till orten Cruzinha (1 tim, 400 sek). Vägen dit är ett äventyr i sig och tillslut är scenografin så fantastisk att jag inte kan låta bli att be chauffören stanna så jag kan fota utsikten. Jag tror faktiskt aldrig jag sett en sådan utsikt förut med så många rynkiga och spetsiga berg inbäddade i en skimrande grön sammetsdräkt.
Alla vägar på Santo Antão är byggda av kullersten. Miljontals fyrkantiga stenar lagda av människor för hand. Det är hisnande men jag kan inte låta bli att undra om det även har något att göra med den slavhandel som portugiserna länge bedrev på öarna?
Vandringen börjar alltså i Cruzinha och går längs med Atlanten bort till staden Ponta do Sol. Totalt ”bara” femton kilometer att vandra men den som låter sig luras av ordet ”kustvandring” kommer sig bittert få ångra. Vägen är allt annat platt. Det går nästan oavbrutet antingen brant uppför eller brant nedför. Första stoppet kommer tidigt och är nog enda platsen under vandringen där man faktiskt kan ta sig ned till vattnet. Det är stranden Praia d’Aranhas som bjuder på stora vågor och varm sand att vila på.
En Coca Cola i byn Formiguinhas
Den första byn vi passerar efter Cruzinha är Formiguinhas. Tur är väl det eftersom vattnet tagit slut för längesedan, solen hettar och det är runt tjugoåtta grader i skuggan. Ett skjul med skylten BAR serverar läsk och jag beställer in en efterlängtad kall Coca Cola.
En äldre dam vid ett bord en bit bort granskar oss noga. Hon är märkbart upprörd över att jag, kvinnan i sällskapet, bär ryggsäcken (vi turas om att bära). Ilskan växer när jag beställer in en dricka som bara är hälften så stor – och när jag dessutom plockar fram plånboken från ryggsäcken för att betala då yr spottet från hennes kapverdiska skällsord så mycket att vi inte vågar sitta kvar. Men – trots att hon inte hade fog för sin ilska – så känner jag mig ändå lite trygg över att där, i den lilla lilla byn intill Atlantens rand, en by som bara nås till fots eller med åsna, där sitter det en äldre dam och kämpar för jämställdheten på sitt sätt. Där också. Hon också.
Vägen slingrar sig uppför och nedför med Atlanten och vassa klippor på ena sidan och bergsväggen på den andra. Det är otroligt vackert och otroligt avlägset. Vi möter några vandrare, men inte många. Ibland passerar någon lokalbo förbi, ofta nästan småspringande med tunga påsar, lådor eller krus på sina huvuden. Deras kondition måste vara i linje med en elitidrottares, jag kollar svettigt på när de studsar förbi i någon brant backe.
Bergsbyn Fontainhas
Fontainhas är en liten by högt ovanför havsytan, på en klippa hängandes över en ravin. Det ser inte ut att krävas mycket för att den ska störta ned i gapet. Hade det inte varit för att solen så sakta börjat gå ned och vi vill komma fram innan mörkret, så hade jag garanterat stannat i Fontainhas en liten stund. Tagit en kaffe. Spelat ett parti schack i papayaskuggan med farbröderna.
Staden Ponta do Sol
Precis lagom till solnedgången når vi slutdestinationen Ponta do Sol. En stad dit det faktiskt gått charterflyg en gång i tiden, men numera står öns enda flygplats Agostinho Neto Airport övergiven och landningsbanorna används istället av löpare för träning. Staden består av små gränder och några stora hotell. Det pågår fiskförsäljning vid strandkanten och de få turister som finns i staden börjar samlas på de uteserveringar som ligger längs med strandpromenaden. Skaldjursrisotto och kallt vitt vin på restaurang Caleta får avsluta dagarna på ön. Tänker som så många gånger förut att hit måste jag igen.
Åh så sugen jag blir. Fantastiska bilder. Vill verkligen se mer av Kap Verde i framtiden. Vår vecka på Sal var härlig på sitt sätt men jag vill gärna uppleva mer av landet.
Tack! Ja det var verkligen värt det. Hängde ett dygn typ på SAL men hade nog aldrig åkt så långt för att ”bara” vara där.
Hej! Första gången jag kikar in här och jisses – här blev jag fast! Så bra blogg och vilka underbara bilder!! Vilken kamera/vilka objektiv har du med dig på framförallt vandringsresor? Du kanske kör samma på alla dina resor, men jag undrar främst vilken du kör när det kanske krävs att man enkelt och smidigt kan plocka upp/lägga ner kameran och som känns bra ”på språng”?
Hej! Åh vad glad jag blir! Tack och välkommen hit <3 Jag har bara en kamera och det är en Fujifilm X-T1 som jag haft ganska länge. Använder i princip bara zoomobjektivet som ingick när jag köpte det (18-55 mm) när jag reser, i Kap Verde hade jag t ex bara med mig det. Kameran är lagom liten men ändå tillräckligt bra tycker jag. Älskar den manuella känslan när man fotar där man vrider på rattar (men finns auto-inställningar också förstås) 🙂
Åh, jag hade en resa bokad till Kap Verde i år. Jag har inte varit där förut och det blev ju inte av i år heller. Tack för din inspiration. Jag kommer absolut att boka en resa dit när det är lämpligt igen.
Hoppas verkligen på 2021 och att man kommer kunna resa igen åtminstone mot slutet. Håller tummarna för att du kommer iväg, det var verkligen fantastiskt!
Att vandra på Santo Antao har jag haft på min lista superlänge. Nu dröjer det förstås och så är jag osäker på om det är för avancerat för Christofer. Finns det partier där man kan ramla ”över kanten” så att säga? Är det branter med rullgrus som är svåra att gå i?
Hm bra fråga, vandringen vi gick i Páuldalen skulle jag nog kalla mer avancerad i form av stundtals väldigt brant både uppför och nedför och inte alls särskilt uppstyrd led. Om det exakt var rullgrus har jag ärligt talat svårt att minnas (det är väl sådant där man minns om det är ett problem men annars inte tyvärr) men jag skulle kanske inte välja just den vandringen. Vandringen längs med kusten var också väldigt brant ibland men där gick man hela tiden på uppstyrd väg (inte bilväg men typ som en gångväg) och (som jag minns det) alltid var av kullersten. Men jag skulle säga att det är värt en resa även om man ”bara” kan njuta av vyerna från en bil eller kortare promenader. Kanske ihop med ett par dagar i staden Mindelo på São Viecente? Har blogginlägg på g om staden, gillade den väldigt mycket! Ser fram emot att följa om ni kommer iväg 🙂
Tack för svar. Det låter som vi får välja våra vandringar med omsorg när/om vi åker. 🙂