Fjällvandring längs med Kungsleden – från Abisko till Nikkaluokta, etapp för etapp

Har sedan en klassresa i nian haft ett inneboende motstånd mot att vandra längre sträckor med packning. Minns hur min taniga kropp vinglade fram på spång efter spång med en ryggsäck tung som bly. Kanske var det även den där spontana snöstormen vi tvingades sova i, pappas tält från 70-talet som revs itu mitt i natten, och ryggsäcken från samma årtionde tillverkad med ovadderad stålram för en fullvuxen mansrygg?

Hur som helst, man ska utmana sig heter det ju, och därför bestämde jag och min syster Martina oss i somras för att fjällvandra med tält. Efter en hel del research blev det den klassiska Kungsleden, och sträckan från Abisko till Nikkaluokta, som fick agera scenografi för detta. Här kommer vår fjällvandring, etapp för etapp, dag för dag.

Tidpunkten är sista juli 2018 och Sverige blöder av värmebölja och skogsbränder i norr. Eldförbud och fullbokade tåg håller på att sätta käppar i hjulet för oss, men vi har tur och kan lifta med Katarina och hennes bil med glastak till Luleå. Bilresan börjar i Stockholm direkt efter lunch, vi plockar upp Katarinas kompis Linda i Umeå, och fortsätter sedan vidare i ilfart så långt vi hinner. Kör under en blodmåne, genom svensk midnattssolmelankoli och förbi orter vid namn Önska och Daglösheten .

Vid midnatt bestämmer vi oss för att leta efter en tältplats i mörkret, och en timme senare ligger den plötsligt där. Tältplatsen med stort T. Invid en spegelblank sjö där morgonsolen leker med vattenångan över ytan.

Tåg från Luleå till Abisko

Nästa morgon åker vi de sista kilometrarna in till Luleå för att bruncha på Hotell Arctic. Efter att ha fyllt magen med pannkakor, omeletter och en och annan fralla, vinkar jag och Martina hejdå och traskar över till tågstationen.

Tågsträckan från Luleå till Abisko måste vara en av Sveriges absolut vackraste tågsträckor. Vi far förbi fjällsjöar och björkskogar och blånande bergsmassiv. Resan ska ta sex timmar, men på grund av den rådande skogsbranden har stora delar av landets tågtrafik ställts in, och vi blir kraftigt försenade. Vi som hade tänkt börja vandra första etappen redan samma dag! Exakt klockan 18:00 rullar tåget in till STF Abisko Fjällstation.

Etapp 1: Abisko till Abiskojaure, 15 km, kl 18:10-22:30

Det är strålande sol och 26 grader trots tidpunkten, och vi bestämmer oss för att ändå vandra första etappen redan samma kväll. Vi passar på att fylla upp våra vattenflaskor och gå på toaletten på fjällstationen innan vi beger oss iväg ut på leden.

Det är smäktande vackert och lättvandrat. Vi går genom Abisko nationalpark på spänger längs med floden. Vi läser en skylt som säger att vi redan vandrat nio kilometer. Piece of cake, tänker vi. Men sedan tar det aldrig slut? Klockan 22:30 bestämmer vi oss för att ge upp för dagen. Trots att vi är ganska säkra på att vi fortfarande befinner oss i nationalparken där man inte får tälta, så får ett par tvärsäkra män och de andra 20 tälten vi precis passerat oss att tro något annat. Vi väljer en vacker plats på höjden över floden och somnar in under midnattssolen. Mysigt det här, ju!

Etapp 2: Abiskojaure till Alesjaure, 15 km (21 km minus 6 km), kl 10:10-18:30

Dag två på Kungsleden vaknar vi upp till ytterligare en dag med blå himmel och runt 25 grader. Vi börjar med att gå in till STF Abiskojaure Fjällstuga för att köpa morgonkaffe. Då det råder eldförbud i hela landet, och vi har ringt extra till länets telefonväxel för att försäkra oss om att det även gäller ute på fjället där vi ska vandra (“Det är absolut totalt förbjudet att använda spritkök” skriksäger kvinnan som antagligen har fått svara på samma fråga hela dagen), så har vi lämnat spritköket hemma. Ett separat inlägg kommer om hur vi överlevde utan eld, men först till morgonkaffet i Abiskojaure.

Mannen i den lilla butiken i fjällstugan låter oss genast få veta att vi tältat på förbjudet område (så tälta alltså inte på samma plats). Han förklarar även att det absolut inte är förbjudet att använda spritkök längs med leden. “Vem har sagt det? Ska vi stänga hela fjället eller vad hade de tänkt?”. Just där och då bestämmer jag mig för att sluta lita på vad andra tyckare säger, och istället läsa på och fatta egna beslut. Som jag brukar göra i alla andra situationer, men som är så lätt att glömma när man plötsligt befinner sig i en miljö där man känner sig som den totala nybörjaren.

Vi får åtminstone vårt morgonkaffe tillslut och kan påbörja dagens vandringsetapp.

Vandringen från Abiskojaure är jobbig. Det är stenigt, bitvis brant uppför, och solen gassar utan någon chans till skugga. De sista kilometrarna till STF Alesjaure Fjällstuga kan man ta en båt, och vi bestämmer oss för att göra det. Klockan 17:10 är vi framme vid båtbryggan när vi inser att ingen av oss har några kontanter med sig. Det är en nervös väntan på båten för att fråga om de tar kort. Ska vi behöva gå sex kilometer till?!

Känner mig som universums stadstönt som stegar fram till båtkaptenen och frågar om det tar kort. Mitt på fjället där inte ens mobilen har haft täckning sedan vi gick av tåget i Abisko. “Ni kan betala med kort när vi kommer fram”. Hurra! Vi sjunker ned som två soffpotatisar i båten.

Den lilla motorbåten går i långsam takt och hela resan tar totalt 45 minuter. Väl framme vid fjällstugan vet jag och Martina precis vad vi ska göra. Vi har pratat om det de senaste fem kilometrarna. Vi går raka vägen till den lilla butiken, köper varsin (kall!) Norrlands Guld, en påse Salt & Blandat och kastar oss ned på marken utanför. Den. Känslan.

Hos STF Alesjaure Fjällstuga kan man både tälta på en arrangerad tältplats, eller gratis på andra sidan floden. Vi väljer det sistnämnda och hittar efter mycket om och men en bra plats. Natten är blåsig men vad gör det när man vet att nästa morgon kommer bjuda på både frukostfralla, ägg och morgonkaffe? Lyxen i det lilla.

Etapp 3: Alesjaure till Tjäktjapasset, 18 km, 10:10-20:30

Vid tio-tiden har vi packat ned vårt tält, ätit frukost och är redo att börja vandra. Till skillnad från gårdagen är det lättvandrat och platt. Vädret är även svalare, runt 20 grader, och halvmulet.

Vi går, som vi gör mest under de här dagarna, i tysthet. Vi pratar så klart däremellan, men just när vi går är vi mestadels tysta. Det är meditativt. Benen bara går och går, axlarna har slutat värka eller åtminstone domnat bort, skoskavet är täckt av compeed.

Funderar på det här med att leva i nuet, att fånga dagen. Fylls av en sådan rofylld lyckokänsla inom mig så att jag till och med tänker att det där med carpe diem nog inte är så dåligt ändå? Det är ju egentligen aktuellare än någonsin i dagens samhälle. Kanske kommer carpe diem få en revival och återigen vara det trendigaste du kan tatuera in, utan att ens vara ironisk? Du vet var du läste det först…

Nåväl. Min carpe diem-eufori tar slut ungefär i samma sekund som mitt ena knä börjar värka. Har aldrig haft några knäproblem förut så ignorerar det så länge tills jag knappt kan ta ett steg utan att det liksom sticker till i halva benet. Tänker att det är gårdagens träningsvärk i vaderna som gjort att jag överkompenserat på något sätt med hjälp av knäet. Vi sjunker ned bredvid leden lutandes mot våra ryggsäckar på ryggen. Vad göra?

Änglakören spelar och ett gäng glada killar från Göteborg skänks ned från ovan. Den ena med ett extra knäskydd i sitt bagage. “Du kan ge det till mig på Keb”. Keb, sådan där slang man lär sig längs med leden. Keb som i STF Kebnekaise Fjällstation. “Du hittar mig i baren” säger han innan han försvinner iväg.

Jag sätter på mig knäskyddet och staplar vidare. Det hjälper otroligt nog. Vi kommer fram till nästa station, STF Tjäktja Fjällstuga, men bestämmer oss för att gå längre idag. Mannen med knäskyddet har nämligen försett oss med mentala bilder av trerättersmenyer och bastu på Keb. Om vi ökar tempot har vi räknat ut att vi kan få en extra vilodag där. Så vi ökar tempot. Vi tar kampen uppför Tjäktjapasset. Det är minst lika jobbigt att gå uppför som det är att sedan gå nedför igen. Men det är värt varenda meter för där på andra sidan har vi den ljuvligaste tältplatsen med utsikt över hela dalen, Tjäktjavagge.

Etapp 4: Tjäktjapasset till genvägen, 17 km, 10:00-20:00

Tredje morgonen i tältet och vi börjar få rutin på procedurerna. Det är återigen blå himmel och stekande sol och vi börjar vandringen med att nästan genast göra ett badstopp i en liten sjö vi passerar. Det är svårbadat men ljuvligt, vi passar på att tvätta oss (tips om multifunktionell miljövänlig tvål kommer i packningsinlägget). Vandringen går genom Tjäktjavagge hela dagen och det är tämligen lättvandrat.

Vi passerar STF Sälka Fjällstuga vid lunchtid, fyller återigen termosarna med kaffe och varmvatten, och fortsätter sedan vidare på leden. Vi får höra talas om en genväg till Keb och den där hägrande trerättersmenyn får oss att glömma allt vad kämparglöd heter. Finns det en genväg till pannacottan så tar man den. Det är sen gammalt.

Vi skippar alltså helt att gå till STF Singi Fjällstuga och tältar istället precis där genvägen börjar. Ett åskoväder är på väg in och vi letar noga efter en bra plats där varken vinden tar oss eller blixten. Jag tänker på att jag ofta fått höra “det är typ omöjligt att bli träffad av blixten, så länge du inte typ befinner dig mitt ute på ett kalt fjäll så är det heeelt lugnt.” Inser att det är precis det vi gör. Men efter någon timme är ovädret över och vi kan somna in.

Etapp 5: Genvägen till Kebnekaise, 14 km, 9:10-17:00

Vi börjar vandringen lite tidigare än andra dagar för att slippa regnovädret som tydligen är på väg in till kvällen. Under hela genvägen ned till huvudleden är vi vid gott mod. Det är vackert även om det är ganska brant både uppför och sedan nedför. När vi väl kommer fram till huvudleden gör vi det med känslan av att “nu har vi bara ett par kilometer kvar”. Vi hör helikoptrar och börjar känna smaken av den där pannacottan eller kanske ett glas kallt bubbel eller vad säger du om en krämig pasta Martina?

Föga anar vi den helvetesvandring som återstår. Ledens absolut värsta sträcka om du frågar mig. Både vad gäller underlaget men även mentalt. Vi går och vi går och vi går genom den där jävla dalen. Solen hettar som aldrig förr och marken är täckt av spetsiga oregelbundna stora stenar som vi vinglar fram på med våra svullna vrister och fötter. Vi är som två Gollum som ragglar fram i Mordor.

Mörka moln drar in. Nu anar vi fjällstationen men den tycks vara omöjlig att nå. Plötsligt hör vi en sms-signal, det är min telefon som har täckning för första gången sedan vi lämnade Abiskos fjällstation. Vi bokstavligt talat kastar oss ned bredvid leden för telefonstund. Ljuset i tunneln har återigen tänts.

Tillslut kommer vi så klart fram till Keb. Struntar i allt vad fin utsikt heter och placerar vårt tält på en lerig plätt bredvid massor av andra tält, precis intill receptionen. Får upp det precis på sekunden innan ovädret drar in. Bastu, vilodag, och trerättersmeny kallar.

Etapp 6: Kebnekaise till Nikkaluokta, helikopter

Vår heldag på fjällstationen vid Kebnekaise spenderas mestadels vid brasan inne i cafeterian. Vi spelar kort, läser, instagrammar ikapp och äter den där efterlängtade trerättersmenyn.

Men som om friluftsguden har sett vår girighet: Martina vaknar upp dagen efter magsjuk. Vi misstänker tyvärr starkt de där älgkorvarna som hon åt men inte jag. Personalen bokstavligt talat kastar ut henne ur byggnaden (jag ska inte brodera ut detta mer, men låt mig sammanfatta det med att jag ser förbättringsmöjligheter vad gäller servicen, det gäller tyvärr inte enbart detta). Eftersom vi har planerat att vandra in till Nikkaluokta så får vi planera om. Som tur är får vi plats på en helikoptertur.

Resan hem från Nikkaluokta är mindre rolig. Först får vi vänta på bussen i Nikkaluokta i säkert två timmar, sedan spendera fem timmar på olika kaféer inne i Kiruna, sedan två timmars extra väntan på ett försenat tåg, och sedan drygt sexton timmar med nattåg till Stockholm.

Men även om resan slutar på ett mindre upplyftande sätt, så är det morgnarna i tältet, vyerna över fjällen, den där friska och tysta luften, och det kristallklara fjällvattnet som vi minns. Det blir lite som ett beroende. Vi planerar redan sommarens vandring! Kanske ses vi på någon led?

Ett inlägg med detaljerad packningsinformation kommer, samt hur vi lyckades lösa det med mat trots att vi alltså inte kunde laga någon över öppen eld.

6 kommentarer

  1. Vilken vacker vandring ni fick, och sådan tur med vädret. Trist med dålig service och typ bli utkastad bara för man råkat bli magsjuk. Men oftast så är väl de som jobbar på de där ställena rätt unga eller? Kanske inte riktigt har så mycket livserfarenhet. Hoppas knäet är bättre nu och att du inte fått känningar igen.

    1. Ja vädret var verkligen exemplariskt (om möjligt något varmt men det vågar man knappt säga högt). Solen gjorde även att vi slapp mygg nästan helt. Ja just på Keb var det mest unga så är nog precis som du säger, kanske även lite avsaknad av bra ledning i hur man bör agera. Knäet har inte klagat alls sedan dess, så hoppas *peppar peppar* att det inte återkommer. Ett knäskydd kommer i alla fall ha en given plats i min packning nästa gång 🙂

  2. Skrattade högt för mig själv vid carpe diem-delen, väldigt kul. Och fantastiska bilder. Hade det inte varit för det där med att bo i tält och bära stor rygga så hade jag helt klart härmat. Plus detta med skor också, kom jag på.

  3. Alltså fjällvandring, bästa! Älskar hur man är ensam och liten ute i naturen (även om man är fler), hur man är utsatt för alla elementen (men jag hade gärna hoppat myggen!). Så sugen på fjällvandring nu, två år sen vi vandrade sist.

    1. Ja det är en mäktig känsla på något sätt! Vi slapp nästan myggen helt faktiskt, tror värmeböljan tog dem. Hade en del efter att solen gått ned (vilket den gjorde väldigt sent), men annars ingenting alls. Vi kanske ses på någon led 😉

Write a response

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng
Fantasiresor © Copyright 2018. All rights reserved.
Stäng