Fjällvandring längs Kungsleden – från Kvikkjokk till Saltoluokta

“Vi går och vi går och vi går genom den där jävla dalen. Solen hettar som aldrig förr och marken är täckt av spetsiga oregelbundna stora stenar som vi vinglar fram på med våra svullna vrister och fötter. Vi är som två Gollum som ragglar fram i Mordor.”

Så här skriver jag om min och syster Martinas allra första fjällvandring med tält på ryggen sommaren 2018. Från Abisko till Nikkaluokta. Senare samma resa, på nattåget på väg hem mot Stockholm igen, tittar vi på varandra och konstaterar: “det här gör vi igen nästa år va?”.

Sagt och gjort. Drabbade av den där mystiska fjällfebern eller bara drivna av ren idioti – i somras gav vi oss ut på Kungsleden igen, den här gången för att vandra från Kvikkjokk till Saltoluokta. Här kommer anteckningar dygn för dygn från en vandring i slutet av juli sommaren 2019.

Minnesbild från fjolårets fjällvandring.

Natt 1: Nattåg från Stockholm

Klockan är elva minuter över sex på kvällen när tåget rullar ut från Stockholms centralstation. Tåget går under det spektakulära namnet Arctic Circle Train och slingrar sig hela vägen upp till norska Narvik. Men vi ska kliva av redan nästa morgon klockan fem i sju på tågstationen i Murjek.

Från Murjek är det sedan buss som gäller sista sträckan fram till Kvikkjokk (man bokar dock hela sträckan från Stockholm C till Kvikkjokk kyrka direkt hos SJ). Ett tips är att se till att köpa med frukost från tåget innan du hoppar av i Murjek, något vi ångrar. Istället får vi slåss en timme med hundratals lika hungriga myggor i väntan på bussen.

Går på Arctic Circle Train i Stockholm.
Murjek station.

Bussen från Murjek till Kvikkjokk tar totalt fyra timmar men i det ingår till vår överraskning ett stopp i Jokkmokk på en timme. Så vi hittar en bensinmack att äta frukost på och går ett varv genom centrum för att se om vi lyckas hitta det hus där våran farmor växte upp. Tyvärr har vi inget annat än ett svartvitt foto att gå på eftersom ingen tänkte på att fråga henne innan hon tappade minnet helt. “Det är vitt med mörkröda fönster” sa hon en gång när jag försökte ställa lite frågor, men det kan lika gärna vara rött med blåa fönster som hon menar.

Min farmor vid dåtidens Murjek-buss.
Familjen Enbom på förstukvisten till huset som kan vara vitt eller brunt eller ja gult.
Vilse bland Jokkmokks gränder.
Renar på vägen.
Kvikkjokk kyrka där vi hoppar av bussen.

Fjällvandring dag 1 & etapp 1: Kvikkjokk till Pårte, 17 km, kl 12:30-19:00

“OJ” utbrister en dam bredvid oss när vi väger våra ryggsäckar på Kvikkjokks fjällstation. Vi ska precis starta vår fjällvandring och har bestämt oss för att kolla vad väskorna väger. Tjugoen kilogram har vi lyckats packa. Var. Men så är vi även ärrade från fjolårets vandring under det totala eldförbudet och där våra matintag mestadels bestod av morötter, knäckebröd och bönor i tomatsås. I ÅR SKA VI LYXÄTA, har vi sagt. Och ja, lyx väger tydligen något enormt.

Halv ett börjar vi vandringen som mestadels går genom skog. Tallar, granar, ja en helt vanlig barrskog om du frågar en som är uppväxt intill Sörmlandsleden. Det som däremot sticker ut, bokstavligt talat, är de miljarder myggor som härjar runtomkring oss. Vi viftar, slår, sprejar myggsprej och rollar myggstift på platser jag aldrig tänkt skulle behöva rollas. Vi värmer vår lunch och hastar vidare innan vi knappt hunnit svälja.

Var är fjällmagin? Lugnet? T-centralen i rusningstrafik ter sig plötsligt närmast lockande.

Tillslut kommer vi åtminstone fram till en sjö, och efter att ha balanserat oss ut så långt som möjligt på stenarna i förhoppning om att myggen inte ska gilla vinden så kan vi åtminstone ta en kaffepaus i någorlunda lugn och ro.

I Kvikkjokk börjar vår fjällvandring längs med Kungsleden.
Barrskog och spänger.
Till lunch: någon färdig risgryta på påse med soltorkade tomater och oliver.

Klockan sju är vi framme vid STF Pårte fjällstuga och som de giriga typerna vi plötsligt(?) blivit väljer vi att hitta oss en egen tältplats utanför fjällstugans betalområde men på lagom gångavstånd för att kunna använda toaletten och slänga våra sopor. Vi inser dock ganska snart att vår snålhet inte är värd priset; fjällstugan ligger inte bara vackert belägen på en holme omgiven av en stilla sjö, den glittrar dessutom i guld i kvällsolens strålar medan vi sitter och huttrar i skuggan av vår tallskog på andra sidan viken inbjudna som huvudrätt till myggens all you can eat-buffé. Vad är väl en bal på slottet… ja i det här fallet faktiskt värd trehundra riksdaler.

Viken vid Pårte.
Kvällssol vid Pårtestugan.
På dassdörren: “Magnus vill hem” <3
Saker man gör många gånger under en fjällvandring: fyller termos med vatten.
Spången över till “vår” sida av viken.

Dag 2 & etapp 2: Pårte till Laitaure, 21 km, kl 10:00-19:00

Två timmar är ungefär vad det tar för oss varje morgon från det att vi vaknar till att vi börjar vandra de första stegen. Vi vaknar vanligtvis klockan åtta och börjar vandringen klockan tio. Så var det förra gången också. Det tar tid att packa ned alltihop, göra morgontoalett, gå en sväng och slänga alla sopor, fylla på vattenflaskorna, packa upp och ned spritkök, upp och ned mat, upp och ned, upp och ned. Så där håller man på. En liten procedur som just denna morgon ärligt talat känns ganska motig på grund av de ilskna myggen. Jag saknar redan både vattenkokare och toalettsits utan risk för rumpbett.

Varför utsätter man sig för det här egentligen?

Utbrister Martina tillslut.

Och ja, frågan är minst sagt befogad. Vad är det som gör att man, trots allt bök, obekväm sömn och värkande kroppsdelar, ändå blir som besatt av att fjällvandra? Varför utsätter man sig för besväret när man egentligen skulle kunna ligga hemma i soffan med en chocolate fudge brownie och en netflix-film?

Men vi vet att kalfjället är nära så vi stegar på med våra lyxryggsäckar. Barrskog byts ut mot lövträd. Moln mot sol. Det är ganska brant och stenigt men i takt med att myggens ilskna surrande sakta dämpas går benen som nästan av sig själv. Snart. Är. Vi. Där.

Och tillslut når vi det efterlängtade kalfjället och svaret på frågan om varför. Vi sjunker ned i varsin reva i berget för att äntligen höra tystnaden. Tystnaden som inte finns någon annanstans än på toppen av ett fjäll mitt ute i vildmarken. Känslan av att vara fri och ostörd. Med allt man behöver för att överleva packat i en – visserligen förjävla tung men ändå – väska framburen på sin egen rygg. Den känslan. Det är den som gör att man gör det igen och igen.

Uppe på kalfjället är det betydligt blåsigare men med vindjacka och byxor på går det fint. Vi bestämmer oss för att gå hela vägen fram till sjön Laitaure vilket är totalt drygt tjugo kilometer från Pårte där vi startade. Fjället bjuder på smäktande vyer innan det går nerför igen mot sjön.

De sista kilometrarna är tunga. Väskan känns i både rygg och ben och jag tänker att det är för det här jag har släpat mig till gymmet under vintern. För att orka vandra uppför och nedför med tjugoen kilogram på min rygg. För att orka ta mig till platser som gör att jag tappar andan av fler anledningar än överansträngning. För att det är det här som är vagabondform – att hålla sig i form för att få ut ännu mer av sina resor.

Uppskattad mat vi tagit med: tortellini och pesto!

Från strandkanten vid sjön Laitaure måste man ta båt sista biten över till Aktse där nästa fjällstuga ligger, men eftersom vi missat den sista båten som går redan kvart över fem bestämmer vi oss för att tälta vid sjön. Alternativet, som vi aldrig ens överväger, är att låna en av roddbåtarna och ro över det strömma vattnet. Istället får vi en av de vackrare tältplatserna någonsin med både tillgång till ett dass och friskt porlande vattendrag.

All you need is love, dass och en fjällbäck.

Du kan citera mig på den.

Dag 3 & etapp 3: Laitaure till Sitojaure, 11 km, kl 09:00-14:30 (inkl. 2 st båtturer)

Första båtturen går kvart över nio så den här morgonen sätter vi larmet på sju. Väl över på andra sidan är det ungefär en kilometer tills vi når själva STF Aktse fjällstuga. En mysig fjällstuga med storslagen utsikt som också hade varit fin att tälta vid. Men vi slänger bara våra sopor här för att istället fortsätta vidare. Bakom Aktse fjällstuga börjar nog det som är vandringens absolut brantaste stigning. Som tur är har den ett slut och väl uppe på kalfjället igen kommer som alltid när man når ett kalfjäll: belöningen i form av utsikten.

En annan sak man kan vara säker på när man fjällvandrar är att om det gått uppför så kommer det med största sannolikhet även att gå nedför igen. Inte heller denna gång blir vi besvikna. På vägen ned passerar vi en informationsskylt om nästa båt vi behöver ta från Svine till Sitojaure där nästa fjällstuga ligger. Vi bestämmer oss för att boka in en tidigare överfart redan till klockan två.

>> Tips: du hittar uppdaterade båttider och priser på STF:s webbplats.

Två gånger per dag går båten över Laitaure om du inte bokar en privat tur.
Kul att varva vandring med båt.
Vacker äng vid Aktse fjällstuga.
Aktse fjällstuga ligger med vacker utsikt över skog och berg.
Väl uppe på kalfjället bakom Aktse fjällstuga.
Vart är vi på väg? Martina håller koll.
Det gäller att äta upp den mat som väger mest först.
Når tillslut snön.
På skylten står all information du behöver för att boka båtturen.
Båtresan från Svine till Sitojaure tar ungefär en kvart.
Även här kan man ro, som finlandssvenskarna i den här båten.

Idag ska vara en lugn dag har vi bestämt och nöjer oss därför med att bara vandra de elva kilometrarna som det totalt är från Laitaure till Sitojaure. Vi hyr en tältplats vid STF Sitojaures fjällstuga, äter tortellini, spelar femhundra och somnar i solen på stenarna i sjöbrynet. Vi skriver en lista över insikter vi kommit fram till. Listan låter, helt oredigerad, så här:

3 dgr m vandring = bäst. Sen blir man trött.
Liggunderlag is da shit.
Facemist Lumene Hjortron.
Tejpa fötterna direkt!
Sopsäckar -> väskorna
Tältet Vaude – lätt att bära och lätt att sätta upp.

Lovar ett inlägg där jag ska fördjupa just packningstipsen.
Här bor man fint!
Här bor hon som driver själva fjällstugan.
STF Sitojaure fjällstuga.
Man häller vattnet i konservburken som sedan har små hål i botten vilket fördelar vattnet när man ska tvätta händerna.
Vår tältplats i Sitojaure.
Tortellini idag igen.
Borstar tänderna i solnedgången.

Dag 4 & etapp 4: Sitojaure till Saltoluokta, 19 km, 10:00-17:30

Natten mot onsdagen är den kallaste under hela vår vandring – en grad celsius. Det känns, särskilt för Martina som inte har så bra utrustning. Jag däremot har satsat på nytt liggunderlag och fryser inte nämnvärt, trots extremt kall av mig. Ett eget inlägg om utrustning kommer – där ska jag dela med mig av min nya livsvisdom vad gäller just liggunderlagets förträffligheter (om du väljer rätt).

Vandringen från Sitojaure till Saltoluokta är enkel och även om vi återigen vandrar ganska långt (nitton kilometer) så känns det inte särskilt tungt. Det är relativt vindstilla och solen lyser från en klarblå himmel. Kanske är det för att slutmålet i Saltoluokta hägrar, eller för att vandringen går ganska mycket nedför? Eller för att vi helt enkelt har så mycket kvar av LYXMATEN så att vi kan göra chokladbar-stopp varje timme om vi vill.

Benen de bara går och går och går, som min farmor alltid brukade säga.

Min otroligt sneda ryggsäck, måste tyvärr köpa ny till nästa gång.
Lunchdags.
Smäktande vackert hela tiden.

Slutspurten ned mot Saltoluokta är kanske den bästa finalen man kan ha på sin vandring. Vi vandrar med utsikt över världsarvet Laponia och nationalparkerna Stora Sjöfallet och Sarek. Eftersom vi har gått snabbare än vi beräknat så passar vi på att ta ungefär hundra stopp på vägen ned. Bara för att njuta av utsikten. Äta lite chips. Några fler chokladbars.

Vi konstaterar att vi är evigt tacksam bloggläsaren som tipsade oss om att vandra från just Kvikkjokk till Saltoluokta istället för tvärtom som vi först hade bokat (tack även till SJ:s superkundtjänst på Centralstationen som bokade om våra biljetter gratis). Tänk dig att börja vandringen i detta sagolika landskap och sedan avsluta med myggterror i barrskog? Nu får vi istället La Grande Finale. Vi får bastu med panoramautsikt och vi får vår efterlängtad trerättersmiddag.

La Grande Finale!
Det blir många njutstopp.
Som att kolla på en netflix-film i soffan. Nästan.
Eller bättre än film förresten.
Saltoluokta och utsikt mot Stora Sjöfallets nationalpark
Lite stenigt men ändå helt okej att vandra på.
Världsarvet Laponia
Med utsikt över världsarvet Laponia och nationalparkerna Stora Sjöfallet och Sarek.
We did it! Den obligatoriska komma-fram-ölen.

Dag 5: vilodag på STF Saltoluokta Fjällstation

I vår vandringsplan har vi lagt in en extra dag. Dels för att ha lite marginal ifall något skulle hända under vandringen eller om vi skulle få något spontant infall till extraturer, men även för att det är skönt att ha en dag när man inte gör någonting annat än njuter. STF Saltoluokta fjällstation är verkligen den optimala platsen för detta. Om du inte vill tälta så rekommenderar jag att ha just Saltoluokta fjällstation som bas, hit tar du dig utan att vandra och har sedan en rad dagsutflykter att göra in i världsarvet Laponia.

Det första vi gör när vi ramlar in på fjällstationen med våra ryggsäckar är att gå raka vägen till receptionen för att boka in oss på deras trerättersmiddag. Och det är alltså det enda som står på programmet denna lediga dag. Vi spelar kort, läser i tältet, dricker IPA i solen och bär bort all vår överblivna LYXMAT till hyllan med bortskänkes. Trerättersmiddagen är definitivt värd, även om det nog inte är min största kulinariska upplevelse (jag tror det är buffé-formatet som förstör). Vi hamnar bredvid två äldre män som berättar om sina många äventyr i Sarek nationalpark, och frågar lika nyfiket om våra. Ett fint avslut på en fin fjällstation.

Vår tältplats i Saltoluokta.

Dag 6 & natt 7: hem till Stockholm igen

Innan vi börjar den långa resan hem till Stockholm igen passar vi på att kika in i Saltoluokta kyrkkåta. En stämningsfull plats som känns nära naturen. Här hade vår bordsgranne från kvällen innan gift sig en gång i tiden.

För att ta sig hem behöver vi först ta en båt från Saltoluokta över till Kebnats. Båtbiljetterna köper vi direkt från fjällstationen men får sedan lift med en lokalbo istället och ångrar de dyra biljettköpen. Från Kebnats går bussen till Gällivare där vi hinner äta middag på ett kafé nära stationen innan nattåget hem till Stockholm avgår.

Och så sitter vi där på nattåget genom ett somrigt Sverige på väg hemåt igen och tittar på varandra: “Vi gör om det här nästa år igen va?”. Den här gången bemödar vi oss inte ens att svara på frågan. Vi vet redan svaret.

Saltoluokta kyrkkåta utifrån.
Det doftar trä och lite rök.
Martina fick kyrkfeeling.
Vår gratisskjutsare.
Säger hejdå till vyerna vid Saltoluokta.
Sverige ändå va <3

>> Läs min packlista inför vandring om du är nyfiken på vad vi hade med oss för utrustning och mat.

9 kommentarer

  1. Helt makalöst fint skildrat. Vill typ ut och vandra nu bums – trots att det alltsomoftast var meckigt och svintungt när jag senast vandrade. Du har en jäkla gåva när det kommer till resebeskrivningar – alltsammans låter förtrollande och hamnar längst upp på min bucketlist UTAN att det någonsin blir klyschigt. Verkligen aldrig. Inte ett ord i överflöd. Det är sällsynt. “Misären” som stundtals lyser igenom gör bara texten ännu bättre, resan ännu mer lockande. Det är charmigt personligt i periferin, och ändå får destinationen alltid spela huvudrollen. Fint! Heja dig!

    1. TACK snälla för din fina kommentar! Så himla fint att höra eftersom det är precis så min vision är att mina texter ska uppfattas. Men så är det så svårt att veta om det verkligen når fram. Så tack, du gjorde min dag <3

  2. Käre barn vad vackert och vilken härlig vandring. Är sugen på att ta bilen norrut senare i sommar med det dilemmat att man måste tillbaka till samma plats som man utgår från. Alternativet är ju nattåg. Får suga på den lite tror jag. Tack för ett fint inlägg!

    1. Tack! Kanske kör samma som vi ska göra i år: Treparksmötet med start och avslut i Ritsem? Så kan bilen stå där. Det är ju i samma område typ som Saltoluokta så misstänker lika fint!

      1. Hej! Ska upp nästa vecka och solo köra – funderar på bästa rutt (då ja kommer lämna bil och behöver återvända till startpunkt). Treparksmötet? Har ni redan genomfört? Vilken rutt? Får gärna input!!

        1. Vad kul! Ja vi gick den rutten som hos STF heter Treparksmötet men slutade i Ritsem istället för att gå sista etappen till Saltoluokta. Var otroligt vackert och lättvandrat. Den är ganska kort men det var lagom för oss. Vi gick rundan på 3 tältnätter och sov sedan ytterligare en natt vid fjällstationen pga bussförbindelserna. Ganska myggigt så se till att tälta på kalfjället (gjorde misstaget att bara göra det en gång).

Write a response

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng
Fantasiresor © Copyright. All rights reserved.
Stäng