I Fiesole står tiden stilla skulle man slentrianmässigt kunna säga. Men tiden står inte stilla i Fiesole. Inte i mitt Fiesole.
I Fiesole är det inte bara rhododendron, pelargonerna och blåregnet som exploderat i antal runt Piazza Mino de Fiesole sedan jag kom hit första april. Även restauranger och butiker har dykt upp i dörröppningar jag inte ens tidigare noterat. Dörrar som sett ut som vilken neddragen garageport som helst, har fått en stor logotyp i snirklig stil och utemöbler på gatan. Stadskontoret har ställt ut en karta över sevärdheterna på torget, och en och annan vägskylt har putsats upp. Man kan säga att vi är rustade för sommarens turister. Vi i Fiesole.
När jag tar den smala vägen från min lägenhet till piazzan i Fiesole så gäller det att hålla sig vid kanten. Här möts bilar på smala passager och trottoaren är i det närmsta obefintlig. Men utkiksplatserna längs med vägen över Mugnonedalens prunkande kullar, spetsiga cypresser och terrakottafärgade hustak, förlåter vilken bilgalning som helst. Fortfarande, efter att ha gått den här vägen flera gånger om dagen, så måste jag stanna till några sekunder vid utkiksplatserna och bara titta lite. Det märkliga är att det är lika vackert i oväder som i solsken.
En utsiktsplats på väg in mot piazzan.
Bar Tabacchi Citta di Fiesole
När man överlevt den mest livsfarliga passagen och börjar närma sig piazzan passerar man först den lilla affären Bar Tabacchi Citta di Fiesole på vänster sida. Ett tobaksställe, en bar och lite allt möjligt annat. Personalen har varit lika hjälpsam oavsett om det är en acqua frizzante jag ska köpa eller om jag behövt hjälp med mina andra åkommor.
Första gången var det jag och min syster som var på jakt efter en vinöppnare. Att supermercaton är stängd varje söndag har jag fortfarande inte vant mig vid. Vi som hade tänkt korka upp en flaska rött i solnedgången. Mannen i tabacchin – som jag börjat kalla stället, om man nu kan börja kalla ställen saker efter några veckor – mannen i tabacchin sålde inga vinöppnare. Men – Certo! – han kunde öppna vår flaska där på stående fot i baren.
Andra gången var vi på jakt efter kaffemjölk. Förutom att supermercaton har stängt på söndagar så har de även stängt för siesta varje dag mellan klockan 13 och 16. Om det är svårt att vänja sig vid söndagstiderna så kan du ju bara tänka dig hur det är med siestan.
Hur som helst. Vi ville dricka kaffe och supermerkato-personalen ville sova, titta på tv eller vad man nu kan tänkas göra på en siesta. Kvinnan i tabacchin (ja där finns både en man och en kvinna) sålde inte mjölk, men lät oss – Certo! – ändå köpa hennes sista kaffemjölk från baren.
Tredje gången var jag på jakt efter en adapter till min tvättmaskin och hade, förutim mina fem reseadaptrar hemma, återigen glömt allt det ovan nämnda. Det var både söndag och klockan var två. Och ja, minsann, visst hade mannen (visserligen en annan man den här gången) i tabacchin även en adapter.
Damerna på Pasticceria Alcedo
Om man korsar gatan från tabacchin så hamnar man nästan direkt hos damerna på Pasticceria Alcedo. Här skulle man verkligen kunna skriva att tiden står stilla. Väggarna är täckta av svartvita bilder från Fiesole förr i tiderna, urklipp från stora italienska dagstidningar som hyllat kaféet och en och annan retro kaffeannons. Men nej. Här står sannerligen inte tiden stilla. Det är här tiden är.
På Pasticceria Alcedo samlas byborna och en och annan turist som inte lockats av att stanna nere på piazzans gulliga uteserveringar utan fortsatt upp i byn. Här består personalen av ett gäng rediga damer med stenkoll. Alltid med ett leende på läpparna. Jag har nog faktiskt aldrig sett någon som är så glad över att få ta min beställning.
Här kostar en cappuccino 1,20 euro och en välkryddad focaccia pomodoro e formaggio 1-2 euro. Här skrattar man även vänligt åt stressade svenskor som beställer cappuccino ”to go”.
”You know in Italy we like to drink the coffee in the bar, while maybe talking a little bit to someone”.
Frutta e Verdura
De sista metrarna ned mot piazzan passerar först byns bensinstation, en antikvitet i sig. Man passerar även byns bageri. Och så precis innan man är framme vid torget: frukt- och grönsakskalaset, Frutta e Verdura. En sådan där gullig liten frukt- och grönsakshandel som mina ben per automatik går in i varje gång jag passerar. Känner mig sedan tvungen att köpa något så det blir alltid cinque pomodori för det kan jag åtminstone beställa på italienska.
Bensinstationen. Mitt i city, mitt på gatan.
Med solblekta väggkalendrar från 2007.
Den färgglada frukt- och grönsaksbutiken.
Väl framme vid Piazza Mino de Fiesole, stadens kärna och torg, finns ett gäng mer eller mindre turistiga restauranger och barer. Vissa värda ett besök mer än andra. Mer om dem hittar du i min restaurangguide till Fiesole!
Åh, det här inlägget får mig verkligen att längta till Italien bums.
<3 Man kan aldrig få för mycket av Italien.
Äntligen! Mer Italien till folket.
Har så mycket på lager att det blir ingenting istället haha.
Jag längtar så mkt så jag spricker.
<3
Det låter helt ljuvligt. Och du låter väldigt lokal! Det känns som ditt rätta element. Tänker lite på när hon i Eat Pray Love hade sin Rom-period.
Ja jag är nog lite italiensk i blodet haha. Ja vi pratade om den filmen när Sara och Katarina var här, att här har man sin Eat-period. Nu återstår bara Pray och Love 😀
Åh vad mysigt. Synd att våra longstays krockar. Annars hade jag kommit å hälsat på :). Kram från ett varmt och mulet Thailand.
Verkligen synd!! Men kanske ny longstay till hösten? 😉
I en klass för sig i vanlig ordning. Tack för att jag just fick besöka Fiesol för några minuter
<3 Tack!!
Åh älskar Italien! Helt undeebart inlägg!
Tack <3
Ljuvligt inlägg från ljuvligt land. Det är någon särskilt med de italienska byarna . Och hur frustrerande det än är med siesta- och söndagsstängt så visst är det befriande och mänskligt!! Det drar liksom automatiskt ner tempot på vårt lilla ekorrhjul.
Tack!! Håller verkligen med dig, det är något vettigt med det hela. Man anpassar sig ju ganska snabbt efter utbudet.